Allemansrätten har utvecklats från ett privat samförstånd mellan en markägare och hans granne eller bekant, som plockade bär och svamp, med rätt för ägaren att säga ifrån när som helst.
Nu har markägaren ofta ingenting att säga till om, särskilt när allemansrätten gäller under strandskyddet, skriver Sture Åström f.d. styrelseledamot Medborgarrättsrörelsen i SN.
Efter stark kritik från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) mot kommersiellt missbruk av allemansrätten har Naturvårdsverket tillsatt en expertgrupp med en representant för LRF för en översyn av dess tillämpning. Men översynen måste bli grundligare än så.
I vår grundlag skall alla ha tillgång till privat mark enligt allemansrätten.
Men även äganderätten skall tryggas så att ingen kan tvingas avstå egendom utan ersättning.
Miljöbalken nämner hänsyn och varsamhet mot naturen men inte hänsyn till markägare.
Man hävdar att inga lagar behövs, eftersom allemansrätten handlar om en urgammal ”sedvanerätt”, vars innebörd myndigheterna tolkar.
I boken: ”Den grundlagskyddade myten” har Gunnar Wiktorsson grundligt visat att någon sådan aldrig funnits. Det är en politisk bluff.
Utan klara lagregler har ambitiösa tjänstemän kunnat driva tolkningen långt bortom förnuft och anständighet i orwellskt nyspråk.
Under hundra år har både allmänhet och myndigheter använt begreppet ”tomt” för den mark man köpt med sitt hus och som i juridiken benämns ”fastighet”, den mark man äger.
Efter decenniers omtolkning använder myndigheterna begreppen ”tomt” eller ”tomtplats” bara för ett område närmast huset, där ägaren skall få känna sig hemma.
Övrig mark på fastigheten skall vara ”allemansrättsligt tillgänglig”.
Naturvårdsverkets handbok 2009.4 ger anvisningar för kommunernas handläggning av dispenser från strandskyddet: ”Tomtplatsen bör bestämmas så att intrånget i allemansrätten blir så litet som möjligt.”
Ägarens tomtplats gör alltså intrång på andras rätt till hans egen mark.
Detta perverterade språkbruk visar att det handlar om funktionssocialisering, som godtyckligt smugits fram utan demokratisk kontroll.
Handboken nämner aldrig hänsyn till markägaren eller Europakonventionens skydd för äganderätt och hemfrid.
Runtom i landet gör länsstyrelserna nu syn av stränderna.
I Trelleborg fick hundrafemtio strandägare anmärkningar.
Paret Nordkvist fick veta att sjuttiofem procent av deras mark skall vara ”allemansrättsligt tillgänglig”.
Där får de utan tillstånd inte ställa möbler, inte klippa gräset, inte odla något annat, inte röja sly eller fälla träd.
Vad består ägandet då i, mer än plikten att städa bort andras sopor?
Det mest omfattande missbruket av allemansrätten står myndigheterna för!
Expertgruppen måste kompletteras dels med intressenter för grundläggande rättssäkerhet och europarätt, exempelvis Medborgarrättsrörelsen MRR, och dels med företrädare för andra markägare än LRF, exempelvis Villaägarna och Nätverket Rätt Strandskydd NRS, avslutar Sture Åström.
SvD 14juli: Det finns ingen möjlighet att nyttja allemansrätten utan att direkt bryta mot miljöbalken. Så fort du tar ett kliv in på mark- eller skogsägarens lagfarna mark, påbörjar du ett lagbrott mot densamma.
Detta genom att trampa ner skogsplantor, bärris, mossor med mera. Detsamma gäller då du parkerar din bil på icke allmän privat väg eller mark.
Tagande av naturalster oavsett slag – bär, svamp, mossa med mera – på annans fastighet är stöld och följaktligen är i nästa led upparbetning, förädling och försäljning av dessa alster häleri. (SvD-Brännpunkt)
Kommentar:
Politikerna skänker bort svenska markägares rättigheter för att vinna väljare.
Men inte nog med det.
Våra politiker har även infört en global ”Allemansrätt” till den svenska sjukvården, till våra skolor och universitet, och access till våra pensionssystem för att vinna PK-poäng.
Svenska skattebetalare som protesterar mot dessa ”allemansrätter” utmålas som ”rasister” och ”främlingsfientliga”.
//Elfyma+