Regeringen vill höja pensionsåldern för att vi ska arbeta längre upp i åren.
Men höjd pensionsålder räcker inte. Sverige har i dag den näst högsta examensåldern bland OECD-länderna.
Fem års senare inträde på arbetsmarknaden minskar pensionskapitalet kraftigt.
Pensionsgruppen kan därför inte bara titta på en höjd lägsta ålder för uttag av allmän pension, skriver ekonomerna Eva Adolphson och Annika Creutzer i DN.
När P1 igår intervjuade några universitetsstuderande ungdomar så var de inte ett dugg oroliga för sin pension. De litade på att välfärdssystemen tog hand om dem när de blev gamla.
De ville plugga så länge som möjligt för att slippa konfronteras med arbetslivets tuffa villkor och räknade inte med att arbeta förrän de var 35 år. De hade bekymmerslöst tagit sabbatsår, pluggat på komvux och folkhögskola, efter att ha sovit bort lektionerna i grundskolan och gymnasiet.
Det var annorlunda när jag var ung, åtminstone för oss som inte hade lyckan att födas med silversked i munnen i någon universitetsstad.
Vi tvingades försörja oss själva från 15 års ålder genom eget arbete.
Då pluggade man på sin fritid på Hermods, på NKI-skolan, eller på någon av landets tekniska aftonskolor, t ex SSTA.
Då fanns inga studielån/bidrag att få. Allt betalades ur egen ficka.
Och då betalade vi dessutom skatt under studietiden som kunde vara 5år.
Idag kan man på skattebetalarnas bekostnad bedriva rena hobbyutbildningar på våra högskolor och universitet. Utbildningar som kunde bedrivas på egen bekostnad, på fritiden, hos något av bildningsförbunden.
Det märkliga är att ingen forskare har brytt sig om att studera och dokumentera denna tid, som var en storhetstid för svensk industri och vår ekonomi. Lärarna kom från KTH, Chalmers och industrin.
Så när utbildningarna lades ner i början av 70-talet försvann alla spår, som om utbildningarna aldrig existerat (Läs mer).
Kina påminner om hur det var i Sverige under 50-60-talet.
Fick en nostalgikick när SVT för några år sedan visade ett snyftreportage från Kina som skulle visa hur kineska ungdomar utnyttjades inom industrin. Inte för att jag längtar tillbaka till det hårda slitet, utan till tidsandan, till framtidstron som ungdomarna uppvisade och som vi förlorat i Sverige.
Ja, kineserna arbetade hårt – det gjorde vi också.
De bodde trångt i delade rum – det gjorde vi också.
De pluggade till ingenjör på sin fritid – det gjorde vi också.
Skillnaden var att de dessutom skickade pengar till sina gamla föräldrar, eftersom barnen i Kina förväntades försörja sina gamla föräldrar.
I stället för att plocka fram näsduken blev jag mäkta imponerad, om inte rentav skrämd, av kinesernas idoghet och framåtanda.
För hur ska Sverige kunna konkurrera med ett land som utbildar närmare en miljon högmotiverade ingenjörer i stället för att göra som Sverige – producera överåriga överutbildade genuscertifierade teoretiker som inte vågar sig ut på arbetsmarknaden.
Inlägget inspirerades av Patrik Engellaus inlägg om
”motsatta mentaliteter”. (Läs mer).
Mer om utbildning i Sverige.
/Elfyma+