I det genom ruttna FN mandatet i Kosovo. Som inte tillät terrorister och maffia grupperna att få fria händer. Utan faktiskt gjorde det som de var utsända att göra. Skydda minoriteten.
Heder åt dessa Svenskar.
Ur DN.
”Jag begriper det inte”, säger Hans Håkansson, överstelöjtnant från Gotland. ”Att försvara klostret vid Prizren – det måste vara soldatens våta dröm! Raviner på alla sidor, en flod, en enda smal bro. Ge mig tjugo man, jag skall hålla den mot tusen.
Så vad hände?”Ja, vad hände? När två hundra albanska extremister, beväpnade med molotovcocktails, nått fram till 1500-talsklostret, skickade de fram en förhandlare med vit flagg. Som upplyste de tyska Kfor-soldaterna att inte ett hårstrå skulle krökas på deras hjälmar, bara de flyttade på sig, så man fick bränna i fred. Men om de stod kvar var de dödens.
Varpå tyskarna rullade bort sina pansarvagnar och såg sedan på avstånd hur klostret brann. ”De lydde instruktionen” förklarade deras general, Holger Kammerhoff. Enligt ”Rules of engagement” som varje man hade i fickan, skulle de skydda liv och lem.
Men det stod inget om att de fick bruka våld för en byggnads skull. Facit: När den dagen var över hade ingen tysk soldat fått en skråma. Men det mesta de satts att vakta var nedbränt. Liksom det som stod under franskt beskydd: klostret i Drenica och alla de serbiska husen i Svinjare.
Den dagen hade Hans Håkansson 700 man under sitt befäl. Mest svenskar, men också tjecker, finländare, slovaker och irländare. De fick rycka ut i sådan brådska att de varken fick kartor eller vatten med sig. Tusentals albaner var på väg mot de serbiska enklaverna Caglavica och Gracanica med dess berömda kloster.
De bar på järnstänger, stenar, en del skjutvapen, samt filtar indränkta i bensin virade kring långa störar. (Det är så man bränner ned hus i Kosovo. Trycker in fönstret och tänder på.)Håkansson ställde upp sina mannar framför byn, det fanns inte mycket annat att göra. De fick samma förslag som tyskarna fått. ”Flytta på er.”
De svarade nej. Sedan stod de på led och höll emot. ”Det var ett medeltida slag”, noterade en observatör. Batong mot påk och sköld mot stålkedja, sju hundra mot tio tusen som attackerade i vågor. Hur länge skulle de kunna de stå emot?
Någon timme, trodde Håkansson. Förstärkning var inte att drömma om, för denna dag stod hela Kosovo i brand. Snart tömdes hela den svenska förläggningen på folk. ”Alla som kunde gå eller stå, folk från köket och från verkstan som aldrig hållit i en batong.” Ingen gav dem order, de kom av sig själva. De slogs i två timmar, i fyra, i sex … de kunde inte dricka, de svimmade av uttorkning, de pissade på sig, de fick ben och armar brutna och hörde kulorna vina över huvuden. Men de slogs i elva timmar utan paus. Tills det blev mörkt och angriparna tröttnade. Trettiofem soldater blev skadade. Men Caglavica blev inte nedbränt. Och klostret i Gracanica står kvar. När Håkansson insåg att de kunde bli kringrända ropade han i radion: ”Defend monastry… use deadly force if necessary.” Fast han hade samma manual i fickan som tyskarna i Prizren. Varför gjorde han det? Innan Håkansson sändes till Kosovo trodde han att UD skulle utbilda honom i landets historia. När det inte blev så skaffade han böckerna själv. Så han visste, säger han, att klostret i Gracanica var en serbisk kultursymbol. Om det förstördes kunde hela Serbien komma på fötter. Och för övrigt, säger Håkansson, ”har varje order ett ‘bästföre’ datum. Sedan står man där och måste fatta egna beslut.””Det var Håkansson personligen och hans folk som den dagen gjorde hela skillnaden mellan rätt och fel”, säger general Anders Brännström, som varit Håkanssons chef i Kosovo. ”Hade han prioriterat soldaternas säkerhet, som många andra gjorde, hade Sverige fått ett nytt Srebrenica på sitt samvete.” Jag berättar om detta så utförligt eftersom i fosterlandets tidningar fick svenskarnas insats mindre utrymme än Robinson-Robbans blottade rumpa. Jag finner det vara en tidsbild. Håkansson tycker bara att det är egendomligt. Men kanske tror man i Sverige, säger han, att ”FN-soldaterna delar ut dockor till barn och i övrigt främjar jämställdheten. Man blir nog mest generad av att se oss i vapen.”När Nato och oberoende institut analyserar debaclet den 17 mars framgår att det mest ansvarsfulla en officer kunde göra var att bryta mot instruktionen. Men att bara svenskar och italienare gjorde det.
Man blir förvånad över att detta inte fått mer uppmärksamhet i Sverige. Kan det ha att göra med att Kosovoalbaner alltid är offer i Svensk media? Kan det vara så att de skulle framställas som offer? Men om detta kom fram skulle de inte vara offer längre utan som skurkar som mördar gamla och bränner kyrkor. Ve oss i Svea land med en sjuk media som styr med sin hårda hand. Sanningen skall alltid fördöljas och folket skall hållas i dimman.
Lapri säger jag, fram med en oberoende media.
Publicerat av Varjager 
Varjager's Weblog 