En mycket intressant och tankeväckande artikel från den amerikanska organisationen ”Act for America”. http://www.actforamerica.org/
Översatt av min son, granskad av mig. Ansvaret för eventuella felaktigheter är mitt.
…..
Nyligen lade vi upp en intervju av Brigitte Gabriel och Guy Rodgers på http://www.actforamerica.org.
En av punkterna, som klargjordes av både Brigitte och Guy, är att vi kan bekämpa islamofascism om vi förstår hotets sanna natur. I detta sammanhang är Barry Rubins kommentarer mycket tydliga och informativa. Trots att de hänvisar specifikt till de militanta muslimerna i mellanöstern kan analysen kopplas till de militanta muslimerna överallt.
Vi uppmanar er att läsa hela artikeln nedan, eftersom den först verkar förmedla en pessimistisk syn på våra chanser till seger, men sedan är sammanfattningen väldigt optimistisk. Som titeln lyder: “Om de inte kan lura dig, kan de inte be- kämpa dig”.
Efter att du har läst detta föreslår vi att du skriver ut det och stoppar undan det, för att sedan kunna referera till det när du hör de dåraktiga rösterna bland de politiskt korrekta avfärda, rationalisera eller feltolka hotet som satts upp mot oss.
Som enda nationella organisation bygger vi upp ett genuint nätverk på “gräsrotsnivå” för att stå emot detta hot, vi har hängivit oss åt att utbilda våra anhängare i hotets natur och i de nödvändiga strategierna och taktikerna vi måste använda för att slutgiltigen neutralisera detta hot.
Exempelvis kommer vi den här sommaren att starta regionala träningskonferenser för “gräsrötterna”. Dessa konferenser kommer utbilda deltagarna i hur islamofascismen fungerar, vad det innebär för typ av hot, och hur man motarbetar detta hot genom effektivt bruk av polititiska, organisatoriska och PR strategier och taktiker.
Om de inte kan lura dig, kan de inte bekämpa dig
Av Barry Rubin, GLORIA. Mars 11, 2008
Radikala militärstyrkor i mellanöstern har skrivit om den internationella regelboken på ett sådant sätt att “de inte kan förlora”. Det betyder att det inte finns ett lätt sätt att svara på deras beteenden och strategier.
Något som är ännu mer oroväckande är det vitt spridda misslyckandet i Väst, man kan inte se det som håller på att hända. Hamas och Hizbollah skjuter ifrån civila grupp- samlingar och använder civila hem för militära ändamål; Syrien eller Iran använder sig av missledande information. Radikala regimer bluffar om att de har blivit mer måttfulla och det finns gott om fårskallar som hugger på betet.
Extremismen får många att tro att vänliga ord och medgivanden kan förvandla dem; ovilligheten att förhandla generar en tanke om att ger de inte ger upp, måste vi göra det. Här är några nya regler, i vilka “vi” betyder olika styrkor, b.l.a Hamas, Hizbollah, Iran, Irakiska upprorsrörelser, Al- Qaida, Syrien, Talibanerna och andra, däribland också radikala arabiska nationalister medräknade. Dessa styrkor är inte helt lika eller allierade, men följer parallella regelverk som är annorlunda gentemot hur internationella “affärer” genomförs vanligtvis.
#1: Vi kommer aldrig ge upp. Oavsett vad du än gör kommer vi att fortsätta kämpa. Oavsett vad du än ger oss, kommer vi att fortsätta att attackera er. Eftersom ni inte kan vinna, borde ni ge upp.
#2 Vi är likgitliga inför den press ni sätter på oss. Vi kommer vända detta tryck mot er. Mot oss finns det inga avskräckande metoder, diplomati övertygar inte. Moroten kan inte köpa oss, och staven får oss inte att ge upp. Det finns ingen lösning för att få slut på konflikten. Ni kan inte vinna militärt, och ni kan inte skapa fred genom diplomati.
#3 Om ni försöker sätta in ekonomiska sanktioner säger vi att ni svälter vårt folk i en handling av “kollektiv bestraffning”. Och inte nog med det, sanktionerna kommer kosta er pengar och ge upphov till opposition bland de som förlorat profit.
#4 Som svar på militära aktioner kommer vi att attackera era civila. Dödsfall kommer underminera ert interna stöd. Vi kommer att försöka tvinga er att döda civila av misstag. Vi kommer inte att bry oss om det, men kommer att använda detta som verktyg för att övertyga så många som möjligt att ni är onda. På så sätt, kommer vi simultant att fortsätta mörda människor och få er utpekade som överträdare av de mänskliga rättigheterna.
#5 Försöker ni isolera oss kommer vi att använda er egen media och era intellektuella mot er. Då och då kommer vi hänvisa till moderation och göra löften om förändring. Vi kommer inte att utföra tillräckligt mycket av detta för att förlora våra efterföljare, men tillräckligt för att omvända era. De kommer att begära att ni tar ställning, vilket innebär att ni kompromissar, men får ingenting i utbyte.
#6 Genom att tala till vårt eget folk formar vi hat mot, och demoniserar er. När vi talar till Väst, anklagar vi er för att orsaka hat. Vi kommer hycklande invända mot alla koncept ni anses ha utvecklat: rasism, imperialism, misslyckandet att förstå “andra”, o.s.v. Dessa är, givetvis, våra egna ideér, men era skuldkänslor, ovissheten gentemot oss, och likgiltigheten för ideologier kommer göra att ni inte inser detta faktum.
#7 Vi hävdar att vi är “bottenskrapet” och offren. Eftersom ni är de starka och “mer avancerade”, gör det er till skurkarna. Vi är inte ansvariga för det vi gör, eller kan förväntas att leva upp till samma standard. Det finns ingen gräns för antalet, för att citera Lenin, ”användbara idioter” som kommer att likt ekon upprepa vår propaganda.
#8 Eftersom våra samhällen är svaga, odemokratiska, som har få verkliga moderatorer, kommer ni få handskas med falska sådana, och med diktatoriska regimer försvagade av korruption och inkompetens.
#9 Även de mindre radikala regimerna, ofta våra omedelbara motståndare, spelar oss delvis i händerna. På grund av tryck och deras önskan att mobilisera stöd och avleda upp- märksamheten från deras egna tillkortakommanden, “blåser dessa i arabiska och muslimska horn”.
De avsäger sig Väst, skyller alla problem på Israel, ser på USA med äckel, trots att de accepterar er hjälp. De gloriferar uttolkningarna av Islam, inte helt olikt oss. De hissar den irakiska upprorsrörelsen, Hizbollah och Hamas. De kämpar inte mot Irans kärnvapenprogram. De lägger grunden för vår massiva support och rekrytering, som Lenin sa: säljer oss repet att hänga dem i, samtidigt som ni också hängs.
#10 Det finns ingen diplomatisk lösning för er, även om ni överanstränger er att hitta en. Det finns ingen militär lösning för er, oavsett om ni försöker er på det eller inte. Ni älskar livet, vi älskar döden. Ni är delade, vi är enade. Ni vill ha materiell tillfredställelse, vi är dedikerade revolutionärer. Vi kommer vädra ut er.
#11 Till slut, vårt främsta vapen är att ni inte till fullo förstår alla ovanstående poänger. Ni är lärda, informerade och ofta ledda av folk som helt enkelt inte förstår vad en alternativ, högt ideologisk och revolutionär världsbild innebär. På det sättet försöker vi, och lyckas ofta, vända era “bästa och klipskaste” till att bli de sämsta och mest dåraktiga, men som ni ändå tror kan övertyga oss. De beskyller er för konflikt- erna, eller förväntar sig att vi ska byta kurs, och vi kommer använda dessa misstag mot er.”
Denna ovanstående analys verkar rätt pessimistisk, men är faktiskt det omvända. Större delen av denna strategis genomslagskraft är baserad på spridandet av illusioner, och är beroende av enkelspårighet. I övrigt förlitar den sig på dess fienders psykologiska svagheter.
I en fortsatt konflikt kommer de radikalas teknologiska och organisatoriska svagheter, tillsammans med felaktiga be- dömningar och en orealistisk ideologi att leda till en förlust svår att åtgärda i efterhand. De kommer förlora trots att de aldrig ger upp.
De kan döda människor, men inte övervinna samhällen som har för avsikt att växa, frodas och överleva. Nycklarna till ett bra försvar är uthållighet och förståelse. För att tala med både Francis Bacon och Franklin Roosevelt, det finns inget att frukta, förutom fruktan och enfaldet självt.
Barry Rubin är direktör för GLORIA (GLObal Research in International Affairs) center, Interdisciplinära Center Universitetet.
Hans senaste bok, “Sanning om Syrien”, var publicerad av Palgrave MacMillan, i maj, 2007.