Strålande inlägg på Proffstyckarna.
”Nu har en liknande diskussion uppstått igen, denna gång med anledning av att Philip Wendahl, förbundssekreterare i FP-anknutna Liberal mångfald, fotograferats i trevligt samkväm med SD-ledaren Jimmie Åkesson under ett mingel i Almedalen. Och frågan lyder än en gång: med vilka kan man egentligen umgås?
Låt oss först slå fast att den här diskussionen är behäftad med några uppenbart dubbla måttstockar. Den vänsterpartistiska riksdagskandidaten Dror Feiler kan utan problem umgås med den colombianska FARC-gerillan i dess träningsläger utan att någon går i taket. Samma partis förre programchef Ali Esbati kan skriva att det alltmer auktoritära Venezuela genomgår en ”imponerande demokratiseringsprocess” utan att det ger upphov till några rubriker.
Men låt mig vara tydlig här: jag motsätter mig inte alls något umgänge med Feiler eller Esbati (varav den senare för övrigt är god vän med just Isobel Hadley-Kamptz). Jag tycker tvärtom att kontakter med radikalt oliksinnade personer har ett visst egenvärde, och i sina bästa stunder motverkar både sekterism och group think. Det är bra med öppna sinnen, helt enkelt.
Men om vi nu ska rangordna restriktiv flyktingpolitik respektive förföljelser av oppositionella (Venezuela) eller kidnappningar och mord riktade mot civila (FARC) så tycker jag nog att restriktiv flyktingpolitik är den minsta synden. Faktiskt.”
Varjager
Varjager's Weblog 
Sverige är som det är efter ett alldeles för långt socialdemokratiskt styre. Man drar sig inte för att på ett skamligt sätt använda sig av unkna metoder för att säkra den politiska makten. Metoder, som påtryckningar, rena hot och indoktrinering av väljarna förekom. Den typen av kampmetoder finns det gott om i deras arsenal och de används synnerligen flitigt än i dag. Trots några korta avbrott med borgerligt styre, så avspeglar sig sossarnas tid vid makten, ännu i hela den staliga maktapparaten på tjänstemannanivå. Även hos dagens journalistkår är de dragen väl markanta. De verkar vara välympade med detta otrevliga vänstergift.
-Därav det Lilla Saltsjöbadsavtalet, som man från berört håll så ihärdigt förnekar.
Det är mycket vänster-skit som måste städas undan innan Sverige börjar fungera normalt igen. Men när den dagen kommer – ve då det mångkulturella samhället.
Är inte detta en form av just denna hederskultur som alla tänkande människor försöker förhindra? Bland vissa invandrare finns ju detta klantänkande kvar. Flickan får inte skämma ut familjen genom att umgås med en pojke ensam, eller gud förbjude med en pojke från en annan ras (SD i detta fall)! Annars blir det tisslande och tasslande bland släktingarna och föräldrarna måste återupprätta sin heder. 😀
Det här inlägget har inget med artikeln att göra, men jag hoppas ändå att alla ursäktar att jag här tar upp annat, i sammanhanget, mycket viktigt.
Enligt SVT så har Svenska Statsmissionen skickat ett brev till Norges statsminister med en vädjan om hjälp till Stockholms över 5000 hemlösa.
Hela situationen i Sverige är barock. Här väljer man i stället att väl ta hand om alla bidragshungriga asylsökande, vars enda mål är att parasitera de svenska bidragssystemen, men helt ignorerar svenskar i skriande behov av samhällelig hjälp. Även många svårt långtidssjuka förvägras, av samhället, den hjälp de har rätt till trots att vi betalar skatt för den förmånen varje dag på året.
Saken är uppenbarligen den, att pengarna omprioriteras till de bidragshungriga som inget har här att göra.
Sverige, ett motbjudande samhälle som överlevt sig självt och saknar allt existensberättigande, är inget man lyfter på hatten för.