Vår historia – Vårt ursprung – Vårt språk

28 februari, 2010

Norra Europas pionjärer var blonda och blåögda
Modern forskning konstaterar att folken runt Östersjön, norra germaner, balter, slaver och östersjöfinnar utgör planetens enda blonda befolkningsgrupp. Blondheten har definierats genom andelen blåögda (light-colored eyes) och annars ljushyade, dvs med mindre pigment.
Forskare menar även att Ukrainas tillflyktsort (refuge) representerar den blonda människotypen (och Iberias refuge den mörka).
(Ukrainas Julia Timosjenko ser onekligen ut som en fornnordisk valkyria).
Att befolkningen idag inte är blonda beror på senare invandringar av iranska och turkiska folk.

Genetiskt och språkligt ursprung är inte samma sak
1980-talet påbörjades i Europa kartläggningen av mitokondrial DNA mellan olika folkgrupper och resulterade i en all-europeisk genfamilj, dvs alla förutom två av Europas folk påvisades som genetiska släktingar. Finsk-ugriska språk är ju annorlunda från indoeuropeiska språk, men de som talar dessa skilda språk, kan genetiskt vara nära släkt.
De enda ”avvikande” folken i nutida Europa är samerna och baskerna. Av ”européer” står irländare längst ifrån oss genetiskt, medan holländare, finländare och ester är närmast.

Språkvetenskapliga termer (indoeuropé, finsk-ugrisk osv) används inte längre inom vetenskapen, när man forskar om människopopula- tionernas biologiska arv. Zigenare t ex är indoeuropéer. Slaver, balter, germaner är inte genetiska enheter, utan mycket yngre begrepp än
t ex bildandet av finnarnas genpol.

Indoeuropeiska språk ersätter uralska ursprungsspråk
Den process som formade germanerna, slaverna osv, gav även form åt finnarna. Vad som skiljer är att finnarna i hög grad bevarat kontinuiteten i sitt ursprungliga språk. Övriga har bytt sitt språk till ett indoeuropeiskt-finsk-ugriskt blandspråk (urnordiska) några tusen år sedan.
Finskan och samiskan tros emanera från de  ”uraliska/uralska ursprungsspråk som talades i norra europa ca 7500år sedan. Ural anses därför vara våra urspråks första hem.

De indoeuropeiska språkens ursprung ligger fortfarande i halvmörker, både när det gäller tid och plats. Det vanligaste antagandet går ut på att alla indoeuropeiska språk går tillbaka till en urform som var ett enhetligt språk för ca 5–6 000 år sedan och talades av en folkgrupp som bodde någonstans norr eller söder om Svarta havet. Här är forskarna inte eniga.
Den första gruppen som lämnade »urhemmet«, var sannolikt de som senare blev kända som hettiterna, ett gammalt kulturfolk i det östra Mindre Asien. Några forskare anser att denna utvandring skedde för minst 4000 år sedan (Norden)

Standardsvenskan (mälardalssvenskan)som talas idag är starkt präglad av latin, grekiska, lågtyska och andra språkliga inflytelser och har nästan inga likheter längre med fornnordiskan.
Vissa forskare anser att Älvdalsmålet och Gutamålet liknar de fornnordiska språken. Andra hävdar att Älvdalsmålet bara är en (för oss obegriplig) svensk dialekt. Ni som åker Vasaloppet kanske får höra Älvdalsmålet när blåbärssoppan serveras, övriga kan njuta av denna sång på Älvdalska.
Gutamålet som den gotländska dialekten kallas kommer från forngutniskan och finns dokumenterad i både Gutalagen och Gutasagan från mitten av 1300-talet. Forngutniskan påminde om fornsvenskan men har färgats av Hansatiden och dansktiden med många låneord.

Dessa inhemska språk/dialekter som är en del av vårt kulturarv får inget stöd från samhället, till skillnad från jiddisch och romani som omhuldas desto mer av våra politiker.  De sk. ”minoritetsspråken” tas upp i kommande inlägg..

Källor:
Finnpro2000

Arkiv: Historia

//Elfyma+