Varför fungerar inte integrationen trots att så många så länge har lagt så mycket tid och så stora resurser på att den ska göra det ?, skriver Lars Åberg i ett skarpsynt inlägg i Dagens Samhälle.
De många stadsdelar som benämns som utanförskapsområden är i själva verket sedan lång tid tillbaka omhändertagna och föremål för särskild, riktad omsorg.
De är satta under något som kan liknas vid socialt förmyndarskap. Det stora problemet är att denna strukturella välvilja inte har förmått förmedla tillräcklig kunskap, bidra till tillräcklig självförsörjning eller skapa rörlighet, geografiskt, socialt, i samhället.
De som påstås leva i utanförskap befinner sig således innanför en omsorgsindustri, som ständigt växer och utvidgas utan att den lyckas lösa de svårigheter den är satt att klara av.
Efter morden på en restaurang i Biskopsgården i Göteborg den 18 mars i år framkom det att långt över 100 miljoner kronor har specialdirigerats till området de senaste sjutton åren, utöver de ordinarie, löpande samhällskostnaderna. Liknande satsningar har gjorts i flera Stockholmsförorter och i Rosengård i Malmö.
Och vilka andra samhällssatsningar får samtidigt stryka på foten ?, skriver Lars Åberg. (Läs mer).
Lars Åberg har så rätt i sin analys. Det är mycket som samtidigt får stryka på foten. Bl a fick sex canceroperationer ställas in enbart pga de senaste skjutningarna i Göteborg (källa en läkare i Ring P1).
Antalet utanförskapsområden ökade från tre stycken år 1990 till 156 stycken år 2006. Utanförskapets karta har inte uppdaterats sedan 2006. Det innebär att man inte vet hur utanförskapet utvecklats under Alliansens tid vid makten. Men enl. Tino Sanandaj hade antalet utanförskapsområden ökat till 186 år 2012 (Källa).
/Elfyma+