Godtrogen kvinna?

23 september, 2009

I dagens SvD är det en artikel som får ge godtrogenheten ett ansikte.

”Allt jag vill är att få leva med min man”

Jag kommer att saxa lite ur denna artikel sedan får ni dra era egna slutsatser.

”Det var två och ett halvt år sedan de skildes åt på förvaret i Kållered utanför Göteborg. Det var ett år sedan de fick det första beslutet från migrationsdomstolen i Göteborg. Bernard hade då ansökt om det som kallas uppehållstillstånd på grund av anknytning.
I en andra dom ger migrationsdomstolen en tillbakablick (efternamnen är strukna i våra citat):
Migrationsdomstolen har genom dom den 26 augusti 2008 … prövat och kommit fram till att Bernards och Kristinas relation inte kan anses som seriös i utlänningslagens mening.
Sedan dess har deras kamp för att få förenas i Sverige fortsatt. Bernard och Kristina träffades sommaren 2006 på Hultsfredsfestivalen. Redan från första stund fanns en speciell känsla mellan dem.
– Det var som om vi hade känt varandra länge. Och det slutade med att jag gav honom mitt telefonnummer.
Kristina åkte tillbaka hem till Göteborg och jobbet som socionom inom Svenska kyrkan. Några månader senare flyttade Bernard till Göteborg och de började umgås. I november, när de båda insåg att det var något mer än vänskap mellan dem, berättade Bernard att han hade kommit till Sverige som asylsökande. Han hade fått avslag på sin ansökan och vistades nu illegalt i landet. Julen firade de tillsammans i Johanneskyrkan, där Kristina arbetar som volontär. Sedan gick det inte många veckor innan Kristina en dag fick ett telefonsamtal från Bernard. Han hade åkt fast i en biljettkontroll på spårvagnen och befann sig nu på förvaret i Kållered, där utlänningar placeras inlåsta i väntan på utvisning.
Ett besök hann Kristina göra på förvaret innan Bernard var tvungen att lämna Sverige.
– Det var fruktansvärt. Det var som ett fängelse, massor av lås. När jag gick därifrån visste jag inte om jag skulle se honom mer.
Sedan Bernard avvisades till Liberia har han och Kristina hållit kontakten via telefon och mejl. Kristina har också skickat pengar till Bernard för att han ska klara sitt uppehälle. De har båda genomgått intervjuer, var och en på sitt håll, med svenska tjänstemän som har ställt frågor om deras relation.
Migrationsdomstolen gick på samma linje i sitt avslag några månader senare. Men Kristina och Bernard gav inte upp. I stället gifte de sig via ombud och lämnade in en ny ansökan. Att åka till ett tredje land är inte aktuellt. Då måste hon låna pengar även till Bernards resa.
– Det är en svår situation. Jag trodde att det skulle gå fort, men det har tagit lång tid, säger Bernard när jag ringer upp honom på mobilen.
– Vad ger de sig in på? Vad menar de med att vårt förhållande inte är seriöst? Hur stor är kärleken? Hur kan man mäta kärleken? frågar hon sig.
Bernard är betydligt yngre än Kristina. Kristina misstänker att detta kan vara en anledning till myndigheternas skepsis gentemot deras förhållande.
– Men i så fall kan de väl säga det, så att vi får möjlighet att tala om åldersskillnaden.”

Jag har aldrig hört något så godtroget som denna kvinna. Nog för att man kan vara blind, men detta?

Mvh Varjager