”Inför valet 1998 hade en stor grupp ledande journalister kommit överens om att undvika att nämna Det nya partiets och mitt eget namn. Detta meddelade tidigare chefredaktören för SvD, Mats Svegfors inför häpna åhörare. På detta sätt bannlyste man ganska effektivt ett politiskt parti, där de flesta aktiva var unga kvinnor och män !
Får man göra så? Givetvis inte!
Var det någon som reagerade på det lagvidriga beteendet?
Givetvis inte”.
”Inför 2010 års val har journalister av alla de slag kommit överens om att bara nämna Sverigedemokraterna med prefixet ”de främlingsfientliga”.
Utfrågningar av SD sker i en helt annan ton ( = med en helt annan avsikt) än övriga partier.”, skriver Ian Wachtmeister på Newsmill, och tillägger:
”1998 års val. Huliganer från AFA, Ung Vänster och liknande får ostörda sabotera i laga ordning utlysta valmöten för Det nya partiet. Med visselpipor, allmänt skrän, försök att överrösta talarna osv. kunde de härja ganska fritt. Mest upphetsade verkade de för övrigt vara av att vi hade förslag på hur ungdomar skulle kunna sättas i arbete.
Att de misslyckades med sitt sabotage berodde inte på att det svenska samhället ställde upp och försvarade de demokratiska valens helgd. Det berodde på att vi själva lyckades försvara oss – ofta fysiskt!
Tidningarna skrev inget om detta, eller ytterst marginellt. Justitiekanslern fann inget märkligt i att vänsterhuliganerna t.o.m. affischerade budskapet att komma och störa valmöten.
När valet sedan länge var överståndet vaknade, med eftertankens karga blekhet, demokratins väktare i form av chefredaktören Hans Bergström på DN och KD-ledare Alf Svensson. Deras förfäran över hur valrörelsen tillåtits urarta var onekligen välkommen om än mycket senkommen. I övrigt teg etablissemanget.
Detta finns dokumenterat i min bok Rebellerna som kom ut för snart ett år sen. Det bör nämnas att det patrask som tilläts härja i valet 1998, något år senare hade blivit så vältränade att de kunde riva upp ett internationellt toppmöte i Göteborg och sprida skam över Sverige och svensk polis.
Inför valet 1998 hade en stor grupp ledande journalister kommit överens om att undvika att nämna Det nya partiets och mitt eget namn. Detta meddelade tidigare chefredaktören för SvD, Mats Svegfors inför häpna åhörare.
På detta sätt bannlyste man ganska effektivt ett politiskt parti, där de flesta aktiva var unga kvinnor och män!
Får man göra så? Givetvis inte!
Var det någon som reagerade på det lagvidriga beteendet?
Givetvis inte”.
”Inför 2010 års val har journalister av alla de slag kommit överens om att bara nämna Sverigedemokraterna med prefixet ”de främlingsfientliga”.
Utfrågningar av SD sker i en helt annan ton ( = med en helt annan avsikt) än övriga partier”.
”SD får sina valfilmer censurerade trots att dessa filmer inte strider mot någon lag eller förordning.
Att övriga partiledare inte vill debattera med Jimmie Åkesson skyller de på att de anser sig själva stå över en sådan som Åkesson.
Jag känner alla inblandade personer och kan med fog påstå att de inte vågar debattera med Åkesson. Mona Sahlin gjorde ett försök för ett halvt år sedan, men åkte ut mellan repen innan matchen börjat.
I integrationsfrågor är de etablerade partiledarna inte ärliga och sådant märker åhörare och tittare.
Alltså säger de ”vi vägrar” när de borde säga ”vi vågar inte”.
”Och just nu får jag höra att SD inte får delta i TV:s slutdebatt!!
Ej heller i svenska folkets licens-TV:s sändningar av partiledarintervjuer!
Eller i Sveriges Radios motsvarigheter. Kombinera detta med annonsförbud i Metro och AB och man börjar undra i vilket land vi lever. Är det trots allt Zimbabwe?!
Jag kommer i sammanhanget att tänka på Ströyers teckning så här års 1991 med texten
– Pappa, vad är ny demokrati?
– Det är när Ian Wachtmeister släpps in i valprogrammen i TV.”
”Den nya demokratin är nu borta ur Sverige. I Danmark är Jimmie Åkesson inbjuden att delta i en stor politisk debatt! I Danmark finns förslag att begära att Europarådet ska föranstalta om särskilda valobservatörer i de svenska valen…
Men vad har detta med Zimbabwe att göra?!
Jo, att där skulle oegentligheter och orättvisor omedelbart påpekas av internationella valobservatörer. Om FN granskade de svenska valen skulle de – förmodligen till sin förvåning – finna mycket att anmärka på. Det mesta av det skulle samlas under rubriken maktmissbruk av det politiskt mediala etablissemanget.
Min egen slutsats är att fria och öppna val är en absolut förutsättning för att ett land ska betecknas som demokratiskt,
– att inga problem löses genom att de sopas under mattan.
– att ledande politiker måste föregå med gott exempel vad gäller sunt förnuft, personlig frihet och hänsyn till andra,
– att allt slags maktmissbruk måste påtalas och beivras.
– att det är journalisterna som sållar information, väljer bilder, blandar in egna åsikter i nyhetsförmedling, styr och ställer när svenska folket går till val. (Har någon hört talas om en objektiv journalist?)
I Zimbabwe försökte Mugabe göra processen kort med de oliktänkande.
Vad är det egentligen som sker i Sverige ?”, avslutar Ian Wachtmeister sitt inlägg.
Kommentar:
Vad lär vi oss av detta ? Att vi har demokrati och yttrandefrihet i teorin, men inte i praktiken ?
Newsmill har, lagom till valet, tagit bort länkar till fria bloggar (inkl. Varjager´s) som de inte har kontroll över.
Det kallas yttrandefrihet på PK-svenska.
//Elfyma+
Relaterat:
Annika Strandhäll vill inte ha en bred politisk uppgörelse om pensionerna
Typiska svenska pensionärer enl. Pensionsmyndigheten
Publicerat av elfyma+ 
Varjager's Weblog 