En mycket enkel sanning. We must stop blaming ourselves…..

10 januari, 2015

”for Islamist terror. It is tempting to think the Islamic fanaticism is purely a reaction to the West, but jihadists kill because that is what they do.

We’d forgotten about Charlie Hebdo. In 2011, the satirical magazine, firmly rooted in the anti-clericalism of the French left, was firebombed after it published an edition poking fun at Islam: “100 lashes if you don’t die of laughter”, read the cover.

At the time, unthinkable in the light of today’s attack on Charlie’s office, there was “debate” over whether the magazine’s cartoonists and editors had “gone too far”.

Bruce Crumley, a correspondent for Time, rushed to condemn not the bombers, but the scribblers.

“Not only are such Islamophobic antics [as publishing cartoons] futile and childish,” he wrote, “but they also openly beg for the very violent responses from extremists their authors claim to proudly defy in the name of common good. What common good is served by creating more division and anger, and by tempting belligerent reaction?”

He went on: “Do you still think the price you paid for printing an offensive, shameful, and singularly humor-deficient parody on the logic of ‘because we can’ was so worthwhile? If so, good luck with those charcoal drawings your pages will now be featuring.”

Others sought to contextualise the attacks against the backdrop of alienation felt by many French Muslims.

Underlying all this was a persistent assumption. Islamist attacks are only ever reactions, only ever brought about by provocation from the West. All the way back to the Ayatollah Khomeini’s contract on the head of Salman Rushdie in 1989, we have accepted the idea that it is up to authors, artists and cartoonists to justify themselves in the face of threats and real violence. If the rise of Isil has taught the world one thing, it is that the provocation is beside the point. Jihadists kill because that is what they do. It does not matter if you are a French cartoonist or a Yezidi child, or an aid worker or journalist: if you are not one of the chosen few, you are fair game. Provocation is merely an excuse used by bullies to justify their actions, while ensuring the world bows to their will.

Så enkelt och sant att de ända som inte förstår det är ”partiet” och deras fotsoldater. Media har redan börjat snyfta om hur synd det är om musliemr för att muslimer mördade dessa tecknare.

Varjager


Kultur eliten anser att inga insändare om Islam skall publiceras. Om de inte är positiva vill säga.

15 januari, 2014

Hur skall man annars tolka dessa ord av Elise Karlsson.

Men så fanns där också något helt annat. Med den danske poeten Yahya Hassan som utgångspunkt formulerade Politikens litteraturredaktör Jes Stein Pedersen tydligt rasistiska åsikter riktade mot muslimer. Den eurabiska mardröm som Jes Stein Pedersen målar upp i sin debattartikel i SvD skulle lika gärna kunna ha diktats ihop av någon av Jimmie Åkessons partikamrater. Med den skillnaden att sverigedemokrater sällan blir inbjudna att delta på svenska kultursidor. Den viktigaste frågan är också en annan. Att Jes Stein Pedersen har märkliga åsikter är en sak, men varför tycker svenska tidningar plötsligt att det är angeläget att publicera dem? ”Hur många översatta danska manliga skribenter tål Sverige?” skriver en bekant skämtsamt angående artikeln. Att utgå ifrån danska skribenters kritik av svensk kulturdebatt verkar ha blivit ett behändigt sätt för svenska tidningsredaktioner att publicera politiskt inkorrekta åsikter, utan att behöva vända sig till dem som trots allt uttrycker dem i vårt eget land – Sverigedemokraterna.

Jes Stein Pedersens åsikter må än så länge vara ovanliga på svenska kultursidor. Men det är inget skäl i sig att publicera dem. Som Elin Grelsson Almestad skrev i en G-P-krönika häromveckan: ”Det är inte censur att göra publicistiska avvägningar kring vad som är rimliga antaganden, utifrån den kunskap och erfarenheter som vi har.” För åsikter påverkar, det som sägs i det offentliga påverkar. Trycker man en artikel som utmålar muslimer i Sverige som ett hot så påverkar det svenska muslimer och de svenskar som uppfattas som muslimer.

Jag håller med Grelsson Almestad när hon skriver att det vore bättre ”om vi talade om konsekvenserna av texter som skrivs och tankar som uttrycks, även för dem som befinner sig utanför tyckandets lilla bubbla”.

Jag önskar mig en debatt på svenska kultursidor där man tar större ansvar för de åsikter som uttrycks.”

Där ser vi hur kultur eliten helst skulle se att Yttrandefriheten försvann, så att enbart deras hyllande av multikulti fick finnas. Allt annat borde försvinna enligt dessa.

Varjager


Yttrandefrihet. Det fria ordet hotar att komma i kläm i den upphetsade debatten kring näthatet.

13 februari, 2013

I dagens DN.SE läser vi en bra debatt artikel.

”Ger vi nuvarande moraliska hysteri fritt spelrum är hotet högst reellt.
Näthatet har fått ett ansikte. De hatade har valt att träda fram. Det är inte svårt att känna sympati. Det är obehagligt då någon tar heder och ära av en. En näraliggande reflex är att ropa på polis. Det kan emellertid vara klokt att besinna sig.

Hur går det med yttrandefriheten om domstolars mandat att måna om medborgarnas heder och ära förstärks? Själv har jag blivit kallad en svensk doktor Mengele (om man googlar på mitt namn och Mengele får man nära 6 000 träffar). Det överträffar prat om ”fitta” och ”luder”. Ändå har det aldrig föresvävat mig att gå till domstol för att tysta sådana påhopp. Den naturliga reaktionen, från en offentlig person, är i stället att gå i offentligt svaromål. Hur befängd anklagelsen än är så kan och ska den tas på allvar och bemötas i sakliga ordalag.

Här är två uppenbara åtgärder, vilka båda är förenliga med ett fortsatt starkt skydd för det fria ordet.

För det första bör en klar distinktion göras mellan å ena sidan nedsättande och kränkande yttranden och å andra sidan hotfulla sådana. Talet om ”näthat” tenderar att utplåna denna viktiga distinktion. Hoten måste tas på stort allvar. Det är upprörande då en person, som på nätet hotas med gruppvåldtäkt, får sin polisanmälan om saken nedlagd utan vidare utredning.

Här handlar det inte om heder och ära utan om liv och säkerhet. Brottsbalken har tillämpningar. Det är olagligt både att våldta och att hota med våldtäkt. Det gäller bara för polis och domstolar att tillämpa lagen.

Varför gör man inte det? Oviljan att tillämpa lagen i dessa fall behöver utredas närmare. Jag misstänker att det bland domare och poliser finns ett på könsfördomar grundat lättsinne i denna sak. Här, inte i en skärpning av lagen om förtal, finns en viktig uppgift för samhället att ta itu med.

Den andra åtgärden är rent redaktionell. Det är bra att det finns kommentarsfält i olika digitala sammanhang; de innebär en demokratisk landvinning av stora mått. Men de ska förstås redigeras. Ett givet krav är att inlägg inte får vara anonyma. Ett annat är att debatter inte får spåra ur i grova personangrepp. Detta har emellertid inget med lagstiftning att skaffa.”

Jag håller inte med om allt han skriver. Jag anser att dagens Sverige är ett samhälle som använder politisk stigmatisering för att tysta folk. Därav krävs anonymitet.

Varjager