Galghumor- för att överleva i ett politiskt korrekt Sverige

29 augusti, 2010

Uppdaterad 11/10-10

Roliga historier har alltid varit ett sätt för medborgare att protestera mot åsiktsförtryck. Inför det maktfullkomliga etablissemanget är skämten ett av de få verktyg som medborgarna har till sitt förfogande. ”Varje skämt är en liten revolution”, som George Orwell uttryckte det...

I stater som Sovjetunionen, Nazityskland, Maos Kina och Saddam Husseins Irak fanns få eller inga möjligheter att öppet kritisera regimen..

När den sovjetiska pressen slentrianmässigt kastade ur sig lögner till höger och vänster var de roliga historierna, anekdoterna, ett välbehövligt sätt att få håna makten och dess symboler.
I Sovjetunionen hette det bland allmänheten att skälet till att det fanns två tidningar var att det i Pravda (Sanningen) inte fanns någon sanning och att i Izvestija(Nyheter) saknades nyheter.

Dessa politiska anekdoter tjänar flera syften. För det första är berättandet av historierna ett av få sätt att utöva äkta regimkritik. Men även om skämtandet, i tex Sovjetunionen, var en nödvändighet för att överleva kunde det naturligtvis också innebära en risk för motsatsen, eller i alla fall nästan:
I en känd, sovjetisk historia ringer en radiolyssnare till den fiktiva stationen Radio Jerevan och frågar hur många gånger man kan berätta ett politiskt skämt i Sovjetunionen. ”Tre gånger: En gång för sin vän, en gång för förhörsledaren vid KGB och en gång för sin cellkamrat.”

Förutom regimkritik utgjorde berättandet också en sammanhållande kraft för medborgarna i ett land under förtryck. Bakom neddragna gardiner viskades skämten om missförhållandena och ledarnas brister bland vänner och släktingar. Som en bro mellan medborgarna blev skratten åt den förbjudna humorn ett sätt att visa tillit och skapa gemenskap. Så länge det fanns hopp fanns det utrymme för humorn.

Sist men inte minst innebar de roliga historierna en befriande lättnad från den hårda vardagen, om än bara för en kort stund. Att vägra att ta sina ledare på allvar och att håna makten och dess symboler blev ett effektivt sätt att göra livet lite drägligare. Man kunde öppna fönstret till en annan värld som man själv definierade och där man fick utlopp för den oro eller ilska över systemet som man kände. (Källa).

Galghumor sägs ursprungligen ha syftat på humor som kan höras från en dödsdömd på väg till galgen, eller förmågan att se det lustiga i sin svåra situation.

Om det är någon som tycker sig känna igen sig i dagens Sverige- så är det en ren tillfällighet.
I Sverige har vi yttrandefrihet och demokrati för alla som är mentalt friska.
I Sverige tar vi hand om de sjuka som lider av fobier.
I Sverige är vi alla jämlika, vissa mer än andra.
I Sverige tillsätts tjänster efter kompetens och moral.
I Sverige är det straffbart att betala för sex- dela på notan för säkerhets skull, eller använd prolongeringssoffan.


Svenska dissidenter. Låt er inte luras av av deras blida uppsyn !
Sjukdomen (fobierna) syns inte på utsidan.

Forskarna är överens om att dissidenter och oliktänkande lider av fobier. De behöver lång tids behandling i en psykiatrisk klinik, eller omskolning vid något av våra korrektionsanstalter (politiskt certifierade Universitet och Högskolor) för att tillfriskna. Vissa är obotliga (se bild). De måste isoleras för att inte smitta ner valboskapen.

Dissidenterna utmålar sig själva som martyrer. Men det handlar bara om att få uppmärksamhet, ungefär som när kvinnor vill bli våldtagna för att känna sig bekräftade och uppmärksammade.
I utlandet (Norge) har dissidenter (Alexandr Solzjenitsyn,  Aung San Suu Kyi, och Liu_Xiaobo) belönats med Nobels Fredspris, i stället för att få adekvat behandling för sina fobier.
Och i Danmark har dissidenter släppts in i Riksdagen och i EU-parlamentet där de kan sprida sina sjukliga föreställningar och PK-fobier.
Denna systemhotande epidemi sprider sig nu i Europa och i Norden. Bara Stockholms innerstad har lyckats avskärma sig från den rasistiska omvärlden.
Med denna utveckling måste demokrati-muren vid Stockholms tullar förstärkas som ett led i kampen för människors lika värde.

//Elfyma+

Relaterat:


För att beskriva hetsjakten i Sverige på oliktänkande.

13 februari, 2010

Så har Thoralf ett klockrent exempel på detta på sin blogg. Läs och förundras. Man blir inte förvånad längre i landet Pk hets.

”Västerviks Tidning med den ansvarige utgivaren Charli Nilsson gjorde nyligen ett flagrant pressetiskt övertramp mot Sverigedemokraten Benny Johansson när man fått ett tips om att Benny Johansson var misstänkt för rattfylleri. Benny J var således inte vare sig åtalad eller dömd, utan tidningen byggde hela sin ”story” på inringda tips till tidningen. Med detta som enda grund gick man ut med Bennys namn, ett stort foto och partitillhörighet på webbsidan och i en stort uppslagen artikel i den tryckta upplagan, till på köpet med en rad felaktiga uppgifter. Detta skedde till på köpet ca tre veckor efter att det ägt rum. Även Peter Akinder på Östran gick in på samma spår som Västerviks Tidning och hängde ut Benny Johansson på ledarsidan.

Åklagaren lägger nu ner förundersökningen och väcker således inget åtal mot Benny Johansson, som därmed frias helt och hållet från dessa misstankar. Han har också fått tillbaka sitt körkort.
Åklagaren My Junhammars skäl för nedläggningen av utredningen  är följande.
”Det föreligger inte tillräckliga skäl att väcka åtal, eftersom man med hänsyn till bevisningen på objektiva grunder inte kan förvänta sig en fällande dom.””

Jakten på oliktänkande i Sverige tar en osmaklig form. Läs och slå nu den tanken ur huvudet att Sverige är en demokrati.

Varjager