Jag skrev detta nedan om min och mina barns erfarenhet av den mångkulturella berikningen för två år sedan, då för bloggen Falkblick.
Wiene på Rakryggad publicerade våra upplevelser också i våras, men jag har inte haft detta upplagt här på Varjager ännu. Det är väl dags, håll till godo med hur en svensk familj tvingades leva på -90-och 2000-talets Sverige:
Är det rasism att vilja skydda sina barn? En fråga som jag burit med mig under de år mina barn växte upp, är frågan varför barn ska vara rustade att kunna förstå och hantera invandringen från Mellanöstern. Jag talade med en barnpsykolog -95, då mina tvillinggrabbar gick i första klass, om varför skolorna såg ut som de gjorde med rånen, mordhoten och saboterandet av lektioner.
Då jag som barn i början av sjuttiotalet bodde i Stockholm mötte jag många utländska studenter, gästforskare och deras barn – då pappa hade anknytning till universitetet – men dessa barn var lugna och vi kunde vara vänner. Mina barn mötte en helt annan miljö i sin skola och på fritiden. Barnpsykologen menade att det berodde på att det nu kom krigsskadade barn och att dessa barns föräldrar mötte rasism.
Jag blev stum av förvåning och sa inte mer, men kände att den förklaringen inte räckte. Jag fick inte tänka längre än så för jag var medveten om att jag inte skulle inbilla mig att jag som svensk visste något om hur dessa människor hade det. Jag skulle vara vänlig och tolerant, annars var jag rasist.Mina sjuåriga grabbar blev rånade gång efter annan av ett gäng invandrade barn, varav några av dem var deras klasskamrater. De lurpassade på mina grabbar om de cyklat själva till centrum för att handla och tvingade av dem godis och tidningar och de eventuella pengar som blivit över så de kom tomhänta hem.
.
Trots allt trodde jag att det handlade om enstaka tillfällen, men en eftermiddag dröjde mina barn väldigt länge och jag gav mig ut på cykel för att leta efter dem. Jag såg en av dem skrikande och gråtande på cykelbanan då han tvingats att kasta ifrån sig sin lilla plånbok medpengarna. Dessa invandrade barn hade vid centrum i vanlig ordning tvingat till sig tidningarna och godiset och skulle ha pengarna också. Mina grabbar hade försökt att cykla ifrån dem, men det gick inte. De hade kämpat länge och till slut orkade de inte utan slängde sina plånböcker. De två klasskamraterna som förföljde dem stack snabbt iväg då jag ropade till min gråtande son på lite håll. Den andre sonen kom strax igen, då han försökt att få tillbaka varorna och plånböckerna men blivit frånåkt då de delat sig. De kunde ju stå bakom någon buske föratt hoppa fram och slå honom om han tog rätt väg. Efter detta fick mina grabbar aldrig handla ensamma, och jag minns hur dessa invandrade barn stod utanför centrum och blängde på mina barn men inte vågade göra mer då jag var med.
Mina och andras barn blev fasthållna på en bänk utanför klassrummet genom att armarna tvingades bakåt under ryggstödet där en elev höll fast händerna och två andra satt på sidorna och höll fast armarna och överkroppen, och deras invandrade klasskamrater stod och hånade mina barn. De hånade mig inför barnen med olika tillmälen.
En söndageftermiddag berättade min son att en av dessa som rånat och förföljt honom på cykel skulle ta med sig en kniv för att mörda honom om han visade sig där på måndagen.Vi råkade se den pojken genom ett fönster då han av någon anledning var i våra kvarter. Jag gick ut och talade med honom om varför han hotade. Han svarade med obehagliga ögon och fullt av hat i den låga och hotfulla rösten att han skulle ta en kniv och döda min son om han kom till skolan.
.
Det blev ingen förändring i skolan, våldet, misshandeln, hånet. Allt bara pågick trots att skolan menade att de arbetade med problemen.Då grabbarna skulle börja fjärde klass flyttade vi till ett annat område i samma stad, dels av personliga skäl, dels för att vi hoppades att det var lugnare dit vi skulle flytta.
Det var det inte och jag insåg snabbt att även denna skola hade upptagning från invandrartäta problemområden som låg nära vårt lugna och mer burgna område. Mina barn berättade hurde tvingdes att sitta på en stol i klassrummet och hur deras plågoandar tog en stor lärarlinjal och stötte den mot underlivet på dem.
I en kul lek på gympan slog ett av dessa barn min ena son så att han hade en stor röd handflata på axeln, trots att han hade haft en tröja på sig. Jag tog sonen till en läkare som bleknade då hon hörde hans berättelse, fastställde skadan och skrev in den i journalen.Vid ett annat tillfälle kom min andra son hem i gympakläderna och med skador i ansiktet och på hjässan och jag frågade vad som hänt. Hans invandrade klasskamrat hade tagit en snöskyffel och slagit honom rakt i ansiktet när de skulle hämta redskap.
Jag passerade skolan och såg att vissa elever dragit sig bakom en stor mur. Ingen lärare såg det trots att man hade rastvakter. En pojke stod mot muren, och en annan pojke sparkade denne mot huvudet så det for bakåt. Sedan ställde sig nästa pojke vid muren och en annan sparkade. Eller så sparkade flera i turordning på samma barn. Detta såg jag vid flera tillfällen. Vid andra tillfällen såg jag hur de slog omkull en pojke och sedan sparkade mot kropp och huvud då barnet låg ner.
Dessa invandrade barn hade en hatsida på Lunarstorm där de enbart skrev om min son, om hatet de kände, om vad de ville och skulle göra med honom. De kanske tränade det svenska språket på så vis och jag får väl vara tacksam att min son bidragit till deras kreativitet och personliga utveckling. De skrek efter mig om jag råkade gå till vårt lilla centrum som de härjade runt på. Om jag tog en promenad till universitetet eller sjukhuset och tvingades passera på gångbanan utanför deras område och de råkade se mig, vrålade de fula ord och hotade mig.
De falsklarmade brandkår och ambulans, och stod på gården och tittade på då Räddningstjänsten kom i hög fart och med blåljus.
.
Då min son i första klass fick hotet om att bli knivmördad om han visade sig i skolan, lät jag sonen stanna hemma och tog upp med läraren att barnen var rädda att gå till skolan, för våldet och hoten, och hon svarade hon att “det inte var något att ta på allvar. Barnen slänger ur sig saker här i skolan så man tar sig för pannan. Trivs inte barn i skolan är det föräldrarnas fel.” Dessutom frågade hon nyfiket; “talade pojken med dig, med oss talar han inte”.
Så ett barn som inte talar med vuxna i skolan får fara fram med hån, hot och mordhot på raster och på fritiden, och man tolererar att barnet inte säger andra saker än dessa i skolan? Det fascinerade en lärare att barnet talar med ett hotat barns mor om att han ska genomföra sin avsikt om hennes son går till skolan.
.
Jag saknar ord för obehaget jag kände och fortfarande känner, trots att mina tvillinggrabbar snart är tjugo år och detta hände då de gick i första klass.
Att mina barn blev rånade handlade också enbart om att dessa barn var fattiga och därför måste kompensera sig genom att råna sina svenska klasskamrater.
.
Tjejerna i de två skolorna och i mina grabbars klass berättade spontant för mig att mina pojkar var snälla och skötsamma, och att dessa invandrade barn ljög om dem, om vilka personer de var, att de slog och sparkade dem och ljög sedan om vad som hänt. I den skola de gick i från fjärde klass skulle min ena son säga förlåt för “hundrade gången i ordningen” till dessa barn för att han hade slagit dem, trots att han i själva verket hade han bara sagt till dem att sluta och någon gång försvarat sig med att slå tillbaka. Då ord stod mot ord tyckte lärare och rektor sig inte ha något annat val än att be alla inblandade att säga förlåt. Då menade min son att de ljög och att de inte blev bättre bara för att han förlät dem. Klassläraren ringde mig för att tala omvilken uppkäftig son jag hade.
Jag blev upprörd och arg, men kunde inte visa mina barn det. Jag stöttade dem bara i den insikt de hade. Dessa barn skulle inte bli lugna och trevliga för att mina barn förlät dem, eftersom min son hade förlåtit och förlåtit och det aldrig gav resultat. Eftersom vi trivdes där vi bodde efter att vi bytt bostad och ansåg att vi inte skulle drivas från vårt hem försökte jag flytta barnen till en annan skola. Rektor hade laglig rätt, enligt skollagen, att neka oss flytten trots mina försök och gjorde det också. Andra skolor inom rimligt avstånd hade ett så högt elevantal att de inte kunde ta emot flera barn. Rektorn ansåg att de barn som råkade illa ut “stack ut” och skulle bli mer lika de andra, då skulle våldet och mobbningen upphöra.
Jag social- och polisanmälde dessa barn, skola och rektor. Den närpolis som bland annat hade ansvar för skolan noterade vad som hände och menade att jag och barnen fick ta det då andra vuxna i skolan och dessa elevers föräldrar svek. Dessa barn förstod att mina barn hade en mamma som brydde sig och det tålde de inte, menade han.
Då mina pojkar i sjätte klass kom till en högstadieskola med en annan rektor lyckades jag till slut få flytta mina barn till en nystartad skola med uteslutande svenska barn, och äntligen kom vår familj mer på fötter igen. Barnen fick lugn och ro på lektionerna, de fick vänner och hade en lugn fritid så länge de inte råkade träffa på dessa barn ute.
På den skola de lämnat, lät rektor civila poliser patrullera korridorerna och förmådde fältgruppen att ha samtalsgrupper. Jag kunde möta honom efter skoltid på centrum då han tittade runt om hans elever var där och störde. Han orkade i två år, sedan sökte han en ny tjänst.
Detta är bara en liten del av vad som hände oss. Det finns de familjer som tvingades flytta från vår stad för att de inte kunde skydda sina barn undan våldet och de ständiga förföljelserna från dessa elever. Polisen gjorde en stor samlad insats då dessa barn blev straffmyndiga, började råna och misshandla även ute på stan och polisen äntligen, enligt lag, fick gripa in. Polisen fick stark kritik för det: vissa ansåg att man inte skulle bry sig. Flera av dessa, nu vuxna, åker ut och in i fängelser idag.
Det är således “rasistiska barn” som inte vill ha en skola med våld och som säger ifrån som skapar problemen i skolan, inte dessa våldsamma barn. Varför har inte barn rätt till god undervisning i en bra miljö i skolan? Hur mycket ska barn orka och tåla?
Om nu barnen var krigsskadade och föräldrarna mötte rasism, varför sökte dessa föräldrar ingen hjälp? Fanns det inte hjälp att få? Och varför måste deras barn slå mina och andras barn, råna, misshandla och sabotera lektionstimmarna på grund av kriget de flytt ifrån och för attföräldrarna råkat ut för rasism. Stressade rasismen barnen så de måste ge sig på sina kamrater i skolan och på fritiden? Var föräldrarna stressade så de i sin tur stressade sina barn så att de var utagerande i skolan? Var fanns stödet för dessa krigsskadade barn? Var fanns stödet för svenska begåvade barn som kunde både det svenska språket och den svenska kulturen? Dessa invandrade barn kunde inte svenska, de förstod inte mycket av undervisningen då den hade en grund i andra värdesystem och stod i en västerländsk kontext.
.
Mina barn var begåvade, verbala och hade ett svensk utseende. Dessa barn kom från kommunägda lägenheter, medan vi själva bodde under denna tid i områden av annan karaktär.
Men varför måste vi utsätta våra svenska barn för detta? Som en kollektiv bestraffning för att vi är ”rasister” ska våra barn få växa upp med och ta del av det hat som rasismen för med sig? Eller finns det möjligen en annan förklaring?
Nej, visst, nej, nu tar jag till rasistiska förklaringar igen och ställer rasistiska krav. Att jag aldrig lär mig!
.
Mvh/:)Smileth
Publicerat av Varjager 
Varjager's Weblog 