Förra sommaren blev Dzemilje, 37, brutalt knivmördad i sitt hem. Gärningsmannen: Hennes make – som dagen efter tog sitt eget liv. På ett dygn blev fem barn föräldralösa. Nu väljer syskonen Erdif, Avisha och Mediha att för första gången berätta sin historia.
Mordet och självmordet satte punkt för en gemensam livshistoria som började i Kosovo.
En brokig resa gick genom Tyskland, Belgien, Norge, Danmark och Sverige – och sedan utvisning tillbaka till Tyskland där pappan dömdes till ett fängelsestraff. Pappan hade inte avskräckts från den kriminella banan. Han var hemma hos familjen i några veckor eller månader i stöten, för att sedan vara borta lika länge. Brottsregistret visar att pappan utvisades ur Sverige redan 2001 efter att ha dömts för grov stöld. I strid mot utvisningsvillkoren återvände han och begick nya brott. Så småningom blev han utvisad på livstid.
Under årens lopp skickade svensk polis handgripligen hem honom till forna Jugoslavien nio (9) gånger. Men han kom alltid tillbaka. För några år sedan dömdes han till ett nytt straff utomlands. Under två år i tyskt fängelse hade han ingen kontakt med familjen. När han kom ut var han förändrad.
– Det hade fastnat en tanke i hans huvud att mamma hade varit otrogen mot honom. När han kom hem var han aggressiv och väldigt svartsjuk, säger Erdif. Dzemilje kunde inte gå till tvättstugan utan att bli utfrågad om var hon hade varit och vem hon hade träffat.
– Han kunde dyka upp på hennes jobb och kontrollera henne. Det var på en sjuklig nivå, säger Erdif.
I februari 2017 fick myndigheterna kännedom om vad som pågick, strax efter att familjen flyttat från Linköping till Västervik. Dzemilje låg på sjukhuset med flera brutna revben när hon förhördes av polis: Under en kväll när de hade gäster anklagade maken henne på nytt för att vara otrogen. Han bad henne följa med ut i soprummet. När de kom bort från barnen och gästerna fick hon en ”stenhård” spark i sidan och ett slag i bakhuvudet. Smärtan var så påträngande att de fick tillkalla ambulans.
Därtill berättade hon om en händelse några månader tidigare. Den gången slog han henne med knytnävsslag, sparkade och ströp henne slutligen så att det svartnade för ögonen. För poliserna bekräftade Avisha mammans version. Pappan häktades och åtalades för grov misshandel. Men när det var dags för rättegång hade både mamman och dottern dragit tillbaka sina uppgifter.
– Vi gjorde det för att de skulle släppa honom. Jag visste att han verkligen behövde hjälp, men det var inte ännu ett fängelsestraff han behövde.
Med stöd av de inspelade förhören dömde tingsrätten ändå ut ett år och tio månaders fängelse för grov misshandel. En oenig hovrätt sänkte straffet till fem månader för misshandel av normalgraden.
Tre veckor innan mordet släpptes pappan och utvisades återigen till forna Jugoslavien. Omgående återvände han till Sverige.
– Den sommaren målade han om lägenheten, köpte nytt matbord, renoverade balkongen (sic, min anm) Han och mamma delade på ansvaret och han fanns där för oss barn. Han var världens bästa. Men sen fick han sina stunder då det svartnade för ögonen, säger Avisha.
Det första året efter föräldrarnas död var kantat av bakslag, men syskonen hade en sak som de hämtade styrka från – de var alla tillsammans. För en månad sedan förändrades det när socialtjänsten placerade de två yngsta syskonen – som inte är myndiga – på ett familjehem i en annan del av landet.
…………
Expressen-artikeln ovan har tveklöst syftet att väcka empati för ett familjeöde kantat av en osedvanligt stor portion otur och olyckliga omständigheter.
Redan i de inledande raderna kan dock slump och otur avfärdas; Familjefadern är ett alltför vanligt exempel på de män som har sina rötter i just Kosovo. Ett förhållande som undertecknad fått bekräftat mångfalt under de tio åren som handläggare vid SIV/MV. Men en insikt som givetvis alla läskunniga kan erhålla – åtminstone dom som kompletterar sitt nyhetssökande via sociala medier där man också uppger etniciteten på förövarna av den dagligt förekommande brottsligheten. Redan skälet till dennes “flykt” från Serbien/Kosovo kan man således ana, även om det inte står något explicit om att hans brottsbana börjat redan där.
Till Sverige styrdes kosan dock – vilket inte heller det kan förklaras som någon slump – där han dels kunde upprätthålla sitt yrke, d v s kriminalitet, dels se till så att det avlades en handfull barn. Allt något som Sverige sedan decennier basunerat ut att det tar man här (d v s skattebetalarna) så gärna ansvar för.
Barnen i den här familjen kan förstås inte hållas ansvariga för fadern svinaktiga leverne och beteende. Rimligtvis inte heller hustrun/mamman, vilken som många andra kvinnor från dessa kulturer endast har att tyst och fogsamt följa vid kräkens sida.
Dom som å andra sidan i allra högsta grad kan anklagas för att detta familjeöde utspelas i Sverige är naturligtvis politikerna (läs 7-klövern) som med uppbärande av godhetsglorian under flera decennier hållit dörren öppen för och välkomnat kreti o pleti från världens alla hörn. Samt förstås alla PK-kräk i Mainstream–medierna som under dessa år drivit politikerna framför sig medelst strypkoppel för att omvandla det homogena, trygga och välfungerande Sverige till ett “mångkulturellt samhälle”.
Icke minst vilar ansvaret oerhört tungt på de myndigheter som borde ha haft ansvaret att inte bara verkställa utvisningarna utan därtill se till så att dessa också fortsättningsvis hålles utanför Sverige. I fallet ovan misstänker man att mannen ifråga varit tillbaka i Sverige kanske t o m innan hans poliseskort hunnit hem!
Apropå detta hårresande exempel på Sveriges vidöppna portar kan man lyfta ett antal retoriska frågor gällande påståendena från styrande politikers sida om att den restriktiva tillfälliga lagstiftningen på migrationsområdet bl a innebär att “vi nu har gräns- och ID-kontroller”.!?
Och, sammanfattningsvis; Hur kommer den totala notan att lyda för detta exempel på den “humanitära stormakten Sveriges” solidaritet visavi ekonomiska immigranter och allsköns välståndssökare. Redan nu är troligtvis notan uppe i många sköna miljoner för den kosovoalbanska familjen. Framöver lär förstås detta späs på genom att de båda yngsta barnen är placerade på familjehem. Och sådant är ingalunda gratis för Sveriges skattebetalare. Ett konstaterande som låter sig göras – även om vi samtidigt hoppas att det ska gå bra för de två stackars föräldralösa barnen…
//Kenneth Sandberg
Publicerat av Varjager 
Varjager's Weblog 