Vad har Dawit och Johan gemensamt?

24 juli, 2013

Fån Etnopress.se

Monty Pythonfilmen ”Life of Brian” är en briljant parodi på falska politiska kampanjer. I en av slutscenerna hänger Brian döende på korset och hans anhängare i den nationalistiska motståndsrörelsen som bekämpar romarna avstår från att rädda honom. I stället hyllar de hans hjältemodiga död. För dem är han värd mer som avrättad martyr än som levande.

Jag kommer att tänka på det när jag i dag – 20 juli – läser DN Debatt. En rad namnkunniga svenska journalister kräver nya tag för att få svensk-eritreanen Dawit Isaak frigiven från fängelset.

Redan för ett par år sedan anklagade Isaaks tvillingdöttrar Bethlehem och Yorun den svenska Free Dawit Isaak-rörelsen för att vara medskyldig till att pappan fortfarande satt fängslad.

Svenska Dagbladet skrev: ”Familjen hävdar att de som kämpar för Dawit egentligen slåss för egna intressen, som kändisskap, egna karriärer, politik och uppmärksamhet vid prisutdelningar.” Läs artikeln HÄR.

De som då eventuellt tvivlade på den utsagan fick sina dubier utsuddade under Almedalsveckan i somras. Då kulminerade de svenska kultur- och politikpersonligheternas självförhärligande med ett smaklöst spektakel. En ”fängelsecell” fanns på plats och där kröp den ena efter den andra in för att – enligt tidningen Resumé – ”pröva på hur det är att leva Dawit Isaaks liv”. Läs HÄR.

Enligt samstämmiga uppgifter i medierna var kampanjen ”Sitt med Dawit Isaak” mycket framgångsrik. För vem, kan man undra? Ja, inte för Dawit men däremot för de medverkande. Kampanjen fick första pris i tävlingen ”Hetast i Almedalen”. Juryns motivering löd: Priset Hetast i Almedalen går till den aktör som lyckas bäst med att få ut sitt budskap. Kampanjen #sittmeddawit lyckas med konststycket att värdigt och samtidigt smärtsamt konkret påminna om den ende svenske samvetsfången och göra oss alla till ambassadörer för honom.”

Oj, vad smärtsamt det måste ha varit. Tur att nyckeln fanns tills hands och att drinkbordet inte var långt borta!

Dawit Isaak kallas alltså för ”den ende svenske samvetsfången”. Vad skall vi då kalla Johan Gustafsson som sedan 25 november 2011 sitter fången hos al Qaida någonstans i Västafrika? Hans anhöriga säger sig vara säkra på att han är vid liv. Svenska UD har delegerat ärendet till Rikskriminalpolisen som vägrar att uttala sig om fallet.

Hos svenska kultur- och politikpersonligheter råder också kompakt tystnad.

Varför?

Jag kan bara gissa. Om den svenska kultur- och politikeliten skulle höja sina röster mot den vidriga behandlingen av Johan Gustafsson så skulle de bli tvungna att nämna ordet ”islam” eller ”islamistisk” i ett negativt värdeladdat sammanhang. Det skulle kunna skapa en argumentationsteknisk dominoeffekt som slutar med att de utpekas som islamofober. De skulle rent av kunna anklagas för att vara motståndare till det mångkulturella samhället.

Och det, gott folk, är det absolut värsta som kan vederfaras en svensk politiker eller kulturpersonlighet.

Därför får Johan Gustafsson torka bort i fångenskapen någonstans i Saharaöknen. Trots att emiren av Qatar – en av den islamistiska terrorismens främsta finansiärer – sannolikt skulle kunna få loss svensken med ett enkelt telefonsamtal till hans kidnappare.

Den svenska kultur- och politikereliten kunde väl åtminstone sätta sig i en sandlåda i en halvtimme.”

Läs och fundera.

Varjager