Folket som inte finns har ändå funnits här ett bra tag.

29 april, 2013

Det är konstogt då det hävdas att svenskar inte finns.

”I nordisk mytologi hör Fimbulvintern ihop med att Fenrisulven slukar solen. Kanske är det en verklig miljökatastrof som ligger bakom myterna. Många källor talar om 536 som ett märkligt år när solen var skymd.
En mängd traditioner bryts i mitten av 500-talet, det har varit känt bland skandinaviska arkeologer sedan länge. Gravskicket förändras. Boplatser överges. Först relativt nyligen har man satt dessa händelser i samband med en klimatförändring.
I norra Sverige beräknas medeltemperaturen under somrarna ha sjunkit med tre till fyra grader, vilket är lika med en dramatisk klimatförsämring. Och från dendrokronologin tillbaka till arkeologin: den förste som kopplade ihop klimatförsämringen med de samhällsförändringar som var känd från de skandinaviska fornfynden var den danske arkeologen Morten Axboe. De guldskatter som grävdes ner vid den här tiden, som brakteaterna i Söderby i Uppland, tolkade han som ett uttryck för ett behov av försonande kontakt med högre makter. (Eller ville man bara skydda sina skatter från plundrare under en orolig tid?) Axboe kopplade också ihop Fimbulvintern i den nordiska mytologin med klimatförsämringen.

På det spåret har Bo Gräslund fortsatt. Enligt honom har den fornnordiska mytologin bevarat minnet av en stor klimatkatastrof. I Eddans Gylfaginning sägs det att en vinter som heter Fimbulvintern ska komma som ett förebud om Ragnarök. Gräslund menar att Eddan har misstolkats: det rör sig inte om en sträng vinter utan om en utebliven sommar.

”Stränga vintrar har aldrig varit något stort problem på nordliga breddgrader”, skriver han (”Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e Kr” i Saga och sed 2007), men om sommarens skörd uteblev betydde det svält. I Gylfaginning besöker den svenske kungen Gylfe en hall där tre asagudar sitter i sina högsäten. Vad kan de berätta om Fimbulvintern, frågar han. ”Det blir tre vintrar i följd och ingen sommar emellan”, säger de (Björn Collinders översättning). Fenrisulven slipper lös. ”Då händer något övermåttan märkligt: ulven slukar upp solen, och människorna skola finna, att det är dem till stort men.”

Gräslund fäster sig särskilt vid en mening som i originalet (Codex Regius i Reykjavík) lyder ”Ekki nýtr sólar.” Det brukar översättas med ”Solen skiner inte”, men det är en för fri tolkning, menar han. Han läser ”Ekki nýtr sólar” som en beskrivning av att någonting har hänt med solen. Den skiner, men solskenet har ingen verkan. Att solen inte värmer om vintern behöver inte påpekas, alltså bör meningen läsas som en beskrivning av att solen inte gör någon nytta om sommaren, enligt Gräslund – det vill säga samma sak som Cassiodorus beskrev.

I Völvans spådom rövas månen bort av ett av Fenrisulvens syskon: ”makternas boningar blodar han ned; solskenet svartnar, om somrarna efter blir vädret vrånglynt”. Att himlen, gudarnas boning, färgas röd får Gräslund att associera till de spektakulära solnedgångar som askmolnen efter stora vulkanutbrott brukar ge upphov till. Det var en sådan solnedgång som Edvard Munch fick se när han promenerade utanför Kristiania en kväll efter Krakataus utbrott. ”Himlen blev plötsligt blodigt röd”, skrev han i sin dagbok. ”Jag kände att det gick ett stort oändligt skrik genom naturen” – en upplevelse som senare fick honom att måla ”Skriet”. Gräslund har också tittat efter i Kalevala. Där försvinner sol och måne, varpå ”säden frös på alla åkrar”. Överguden Ukko undrar ”vad slags moln det är för månen, vad slags dunst som döljer solen”.

Man har länge vetat att en stor del av jordbruksmarken i norra och centrala Europa återgick till skog vid den här tiden, skriver Gräslund och Neil Price i den brittiska tidskriften Antiquity (”Twilight of the gods?”, Antiquity 86, 2012). Det tog fyra till sju generationer innan odlingslandskapet återfick sin tidigare utsträckning. De uppskattar att hälften av befolkningen i Skandinavien svalt ihjäl inom loppet av tio år. I många fall hade de platser som övergavs varit bebodda i tusen år. ”Detta utgör den största förändringen av bebyggelsemönstren i Sverige de senaste 6 000 åren”, skriver de. ”

6000 år, det är inte dåligt för ett folkslag som inte finns.

Varjager

Annonser