Tågeländet fortsätter–politikerna skyller på varandra

Tågeländet fortsätter, vad än ansvariga politiker och generaldirektörer säger. Det går inte att prata bort problemen.
Uppdaterad 7/12-10

Det kan handla om tekniska problem/bristande underhåll (signalfel, frusna växlar, naturhinder, vagnfel, vagnbrist etc), eller brist på lokförare.
Problemen förvärras av oklara ansvarsförhållanden efter privatiseringen (Ny Teknik).

Senast var det en kontaktledning som revs ner av en strömavtagare. Resenärerna blev instängda i utkylda vagnar under 7 timmar utan mat och dryck, eftersom den nerrivna kontaktledningen var strömförande.
SJ skyller på Trafikverket (fd Banverket) som numera har ansvaret för infrastrukturen (räls, kontaktledningar och signalsystem).
Trafikverket skyller givetvis på trafikbolagen och strömavtagarna på tågen.

Problemet kan delvis avhjälpas med en svensk uppfinning (som jag med egna ögon sett i funktion).

Sensys skriver på sin hemsida (Länk)
-Ett problem med eldrivna tåg är om kontaktledningen rivs ner när strömavtagaren som överför ström till tåget blir sliten eller skadad. Kolslitbanan kan då fastna i, och riva ner, kontaktledningen så att strömtillförseln upphör.
Reparationskostnaden blir hög och tåglinjen blockeras medan reparationer pågår.
Man bedömer att 30 % av tågförseningarna beror på detta”.

Med Sensys APMS kan slitaget detekteras och larm sändas till en tågklarerare så att tåget kan stoppas vid nästa station.
Men än så länge är det bara Finland lagt skarpa beställningar.
Sverige testar- men saknar troligen pengar för beställning.

Frusna växlar vintertid ställer också till stora problem för den spårburna trafiken.
Även här har svenska uppfinnare tagit fram tekniska lösningar.

Den pensionerade konstruktören Stig Jonsson säger till Ny Teknik:
-Jag har lösningen på Banverkets (Trafikverkets) växelproblem, som orsakat förseningar och inställda tåg för både SJ och SL.
Efter den här kalla och snöiga vintern kanske de äntligen lyssnar på mig”.

Redan 2005 fick han patent på sin växelkonstruktion där en ”gummiläpp” täcker mellanrummet mellan växeltungan och rälsen och hindrar snö och isklumpar från att korka igen växeln.

–Jag uppvaktade då både Banverket i Borlänge och växeltillverkaren Cogifer Nordic i Örebro. Jag har också varit i kontakt med SL i Stockholm, men alla säger att de har andra lösningar”.

–Jag antar att de omvärderar sin inställning efter den här hårda vintern”, sade Sten Jonsson i reportaget februari 2010.
Men inget tycks ha hänt sedan dess. Är det pengar eller initiativförmåga som saknas ?

3/12-10: Många tekniska lösningar testas just nu.

Lövhalkan nästa utmaning
Medan byråkratins kvarnar mal har Sten Jonsson startat ett nytt projekt som ska lösa problemet med lövhalkan på spåren.

-I dag kör Banverket med stora RC-lok med åtta borstar på varje sida. Jag har en lösning där det räcker med en borste. Då kan man köra med betydligt mindre rälsfordon”, säger Sten Jonsson.
(Lövhalkan drabbar varje höst även Stockholms tunnelbana utanför tullarna).

4/12-10: Reservdelar till loken har städats bort
7/12-10: Inget ökat anslag till järnvägens underhåll

Kommentar:
Våra svenska uppfinnare kan bidra till en lösning, och samtidigt skapa riktiga jobb med exportpotential.
Men då måste våra politiker ta ett långsiktigt ansvar, utan ideologiska låsningar på sandlådenivå.

De rödgröna prioriterade under sitt styre enorma järnvägssatsningar i Norrland, i stället för att underhålla lönsamma järnvägsnät mellan befolkningscentra med stort resandeunderlag. Det var Miljöpartiet som pressade Göran Persson till dessa satsningar.

Alliansen är inte bättre. De har ägnat sig åt uppstyckning av SJ och privatisering av tågtrafiken av ideologiska skäl, utan omtanke om resenärerna.
Operatörerna slåss idag om de lönsamma rutterna, samtidigt som mindre kommuner tvingas betala för att tågen ska stanna.

Ingen riksdagspolitiker vill ta något ansvar för vad de ställt till med
– de skyller i stället på varandra.

Trafikverket tvingas nu omfördela 500 miljoner till järnvägen.
Vi får se fler potthål i vägarna (som Trafikverket skiter i) och plogningen blir eftersatt.

Det är samhällets ansvar att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner så att folk kan ta sig till sina jobb. Det borde vara prioriterat.

Men alla partier i Riksdagen prioriterar i stället invandringen, biståndet, kulturen och LSS som alltid får de pengar de vill ha..,
Det senaste påfundet är personliga assistenter även för friska människor (coacher, lotsar etc).
Är det bara Sverigedemokraterna som vill ändra prioriteringen ?

//Elfyma+

Bloggen publicerar en kommentar som inlägg istället.

Läsare preact skrev en riktigt bra kommentar. För att ni inte skall missa den publicerar vi den som ett inlägg

”Då jag numera är pensionär sedan 5 år tillbaka, ser jag på mina tidigare kommentarer efter en avancerad utredning, om just detta ATP och dess mörkande uttag och svindleri av insatta pengar från en löneförhöjning, startande den 1 januari 1960, då arbetare avsatte enligt lag 3,4 % till sin pension, och tjänstemannen avsatte enligt lag också 3,4 % men
det totala blev 10,5 efter förhandlingar!

På den tiden var det Tage Erlander som styrde och ställde. En av hans hjärtefrågor sedan 1955 var just ett allmänt tjänstepensionssystem, och när folkpartisten Ture Königson lade ned sin röst vid voteringen 1959, var ATP frågan genomförd!

1963 utbetalades de första ATP pengarna ur denna fond,
dock skall man ha klar för sig, att då fonden växte oerhört, bestämdes om uttag, som i princip inte hade med ATP ifråga.
Det man också i denna fråga bör komma ihåg var, att ett fullt utbetalt ATP gällde då 30 år av arbete och dät de 15 bästa åren tillgodoräknades, då faller vänstermannen ”Dan Josefssons kommentar” om att 70-talet var en guldålder för just de pensionsberättigade
medborgarna!
1970 höjdes arbetsgivaravgiften till 11,9 och totalt
med 12,5 % för arbetare, och med 11,9 och totalt 20,7 % för tjänstemän. Det som nu tillkommit var just en sk sjukförsäkring och arbetslöshetsersättning!
1980 höjdes arbetsgivaravgiften till 32,5 och totalt
med 37,8 % för arbetare, och med 32,5 och totalt 44,3
% för tjänstemän. En vidare utveckling av de sociala förmåner som arbetsskadeavgift, sjukförsäkringsavgift
mm!
1990 var ATP konkursmässigt, då uttag gjorts som inte
var belagda med avgifter till detta ATP-system.
Änkepensionen slopades, dock fick de, som redan fanns i systemet behålla detta, men togs definitivt bort
1997! (2004 återgick detta, med inkomstbeprövning)
Under 80/90-talet höjdes arbetsgivaravgiften ett antal gånger och som mest låg denna på 44,3 % (1991)för arbetare, och 46,6 % (1990) för tjänstemän.
1994 omarbetades pensionssystemet under Ingvar ”sulan” Carlssons ledarskap, signerad av Anna
Hedborg (nästan 80.000/mån i pension!)
Hur kunde det gå så snett, med det fina ATP-systemet?

”Vår tids största svindleri” skrev jag 2006!
Inför folkomröstningen för drygt 40 år sedan mobiliserade socialdemokraterna hela sin rörelse för att övertyga folk om att deras pensionsmodell, ATP, var överlägset privat pensionssparande.
Socialdemokraterna garanterade utan förbehåll en pension på 65 % av slutlönen, mot att löntagarna avsatte 10 % av lönen i pensionsavgift. Dessutom skulle ATP ärvas av make/maka vid dödsfall.
En särskild fond, ATP fonden, skulle fungera som en buffert och garantera pensionsåtagandena under en lågkonjuktur.

Redan under Tages tid började det norpas ur detta ATP. Socialdemokraterna använde fonden för att lösa akuta politiska problem.
Man lät fonden subventionera bostadsbyggandet, subventioner som hamnade i fickorna på fastighetsägarna. Fonden ålades att köpa oförmånliga lågränteobligationer för att subventionera regeringens lånebehov. Den användes för att subventionera de svenska storföretagens kapitalanskaffning, subventioner som hamnade i aktieägarnas fickor!

Partiet utnyttjade ATP för att värva röster, genom att dela ut ATP-pension till ”nya grupper”, som inte betalade en enda krona i ATP-avgift!
Studier, vård av barn, arbetslöshetsersättning, socialbidrag och sjukpenning gav pension utan krav på avgift! För att hålla LO på gôtt humör, ändrade socialdemokraterna reglerna så att arbetslösa fick ATP-poäng istället för arbetslöshetsstöd.
På det sättet kunde LO hålla nere sina fackavgifter!

Under loppet av 20 år efter beslutet om ATP, hade systemet ändrats från ett pensionssystem till ett system som skulle subventionera statens lån, subventionera bostäder, ge bidrag till kommuner och storföretag samt subventionera facket!

På gränsen till kollaps på 1990-talet, räddades resterna av ATP. Verkligheten blev en pension på runt 50 % av lönen, mot löften om 65 %! Änkepension! En orimligt hög avsättning (20 %) inom arbetsgivaravgiften, och vad hände sedan! Finansministern Göran Persson ”lånade” 258 miljader
(halva?) ur ATP 1994, för att återbetalas ”krona för krona”! Och de flesta vet ju hur det gick! ” Den som är satt i skuld, är icke fri”!
1997 under finansminister Åsbrink, gick resterande av ATP in i statens skumma finanser! Detta är äventyret med vårt ”fina ATP”, från vaggan till graven!…

Tyvärr blev det långt, och hade säkert blivit längre,
om jag delgivit er samtliga händelser i detta ATP!”