Den ”goda” biståndsindustrin får aldrig nog !

3 april, 2010

”Sverige måste återta sin roll som biståndsnation” skriver Carl Tham och Bo Göransson på DN-Debatt.
Dessa fd Sida-chefer kritiserar biståndsminister Gunilla Carlsson för att inte vara tillräckligt generös mot biståndsindustrin.
”Gunilla Carlsson talar sällan om vad biståndet kan uträtta, än mindre om vad det har uträttat
Samtidigt måste hon ha upptäckt att det krävs mer – inte mindre – av internationellt ansvarstagande, samarbete och solidaritet. Sverige måste återta sin ledande plats i den här internationella diskussionen”, skriver Carl Tham och Bo Göransson.

Biståndsindustrin döljer sanningen
”Det svenska biståndsetablissemanget verkar i en egen värld, ofta driven av egenintresse och där man upprätthåller myter, och döljer sanningar  skriver Pär Krause och Fredrik Segerfeldt i Expressen.

”Runt 10 000 personer inom UD och Sida, enskilda organisationer och näringslivet ingår i biståndsindustrin. De har alla personliga, ekonomiska eller ideologiska skäl till att vilja behålla eller öka biståndet. Det är en industri som måste brytas upp.
Den rika världen har lagt 16 biljoner kronor på bistånd sedan 1950, med huvudsakligen bleka resultat. (Anm. Biståndsindustrin har blivit världens 5:e största ekonomi). Bevisbördan måste därför ligga hos dem som vill fortsätta”.
Svenska skattebetalare lägger i år omkring 30 miljarder kronor på bistånd. Målet är att spendera en viss mängd pengar, inte att hjälpa fattiga människor”. Biståndsindustrin spenderar hundratals miljoner kronor årligen på propaganda för att upprätthålla stödet för biståndet, trots bristande uppföljning och effektivitet, skriver Krause/Segerfeldt.

Kommentar:
Sveriges statsskuld är idag 1 110 808 611 003 SEK. Det innebär att vi lånar upp pengar på världsmarknaden för att kunna skänka pengar till biståndsindustrin och till politiska eliter i mottagarländerna. Sverige ger även pengar till den ekonomiska stormakten Kina- pengar som vi kan ha lånat av Kina, eftersom de till skillnad mot Sverige har gigantiska överskott i sin ekonomi.
Alternativet till ökad skuldsättning är att skära ner på välfärden och den offentliga konsumtionen. Invandringen, finkulturen och LSS är lika högt prioriterad som biståndet av det politiska etablissemanget. Återstår nedskärningar i vård, skola och omsorg.
Vi kan låta fler dö i vårdköerna. Det belastar inte sjukvårdens statistik varför det är politiskt ofarligt.
Nerläggning av fler äldreboenden är också ofarligt, eftersom de gamla inte orker bråka.
Avgifterna för vård och hemtjänst kan höjas så att ingen har råd att anlita tjänsterna.
Och man kan slå ihop skolklasser och ta ut avgifter för skolmaten.
Läsarna kanske kan bidra med fler tips på nerdragningar så att vi får råd att försörja den ”livsnödvändiga” biståndsindustrin ?

//Elfyma+

Andra inlägg