När biståndsminister Gunilla Carlsson frågades ut i Ekots lördagsintervju talade hon om hur mycket av biståndsmedlen som går till genderanalyser, nätverksbyggande, dialoggrupper, seminarier och ”prat, prat, prat”. Och hur lite som går till det hjälpbehov man identifierat från början, skriver Hanne Kjöller på ledarsidan i DN.
Gunilla Carlsson klargjorde hur Sveriges ensidiga fokus har varit vad vi betalar in (läs: enprocentsmålet).
Och hur frågan vad vi får ut av pengarna har lämnats därhän.
Därför har de svenska biståndsaktörerna kunnat fortsätta att bygga nätverk, arrangera ännu ett par seminarier eller prata genus med afrikanska machomilitärer.
Så länge vi inte ens bryr oss om att försöka mäta resultatet är det bara att prata vidare.
Bengt Nilsson har rest med Röda korset och från fältet berättar han om en kultur där man aldrig funderar över kostnadseffektivitet. Och hur man körs runt i Toyota Landcruiser à en halv miljon kronor.

Ståndsmässig bil med chaufför för bistånds”arbetare”
Min erfarenhet är ungefär densamma, skriver Hanne Kjöller.
Monsterbilar med privatchaufförer som skjutsar omkring svenskar som på hemmaplan pratar om klimatmål och utsläppsrätter.
Inhemska läkare som för en tre gånger högre lön visar overheadbilder för utländska biståndsarbetare i stället för att rädda liv på det lokala sjukhuset.
Med avsmak minns jag biståndspartyt i Maputo.
Det var Dallastema och runt den nattupplysta poolen och tennisbanan i Svenska skolans trädgård stod svenska biståndsarbetare utklädda till JR, Lucy eller någon av de andra karaktärerna och pratade om senaste shoppingresan till köpcentret i sydafrikanska Nelspruit, för i Moçambique gick det ju inte att handla.
Ett annat återkommande ämne var hur svårt det var att få tag på bra ”empregadas”. Empregada betyder hushållerska, men just det svenska ordet hörde jag aldrig. Också när konversationen fördes på svenska användes den portugisiska termen.
Det är inte Johan af Donners bedrägerier som får mig att välja insamlingsbössan från Läkare utan gränser framför den från Röda korset, avslutar Hanne Kjöller (Läs mer i DN).
Kommentar:
Gunilla Karlsson har rätt -det är bara resultatet som räknas.
Men vågar hon, och orkar hon, ta striden mot det biståndsindustriella komplexet och deras högljudda stödtrupper i media ?
Det blev krigsrubriker i media när RK för första gången fick konkurrens och förlorade en upphandling av vård för ”flyktingar”(Expr).
RK överklagade och vann i domstol på oklara skäl (Svd).
Röda Korsets övebetalda överklassdirektörer har blivit ”fartblinda” efter decenniers badande i biståndspengar (det handlar i huvudsak om våra skattepengar, inte om insamlade medel om nu någon tror det).
RK har tappat kontakten både med vår verklighet och med U-ländernas verklighet.
De tror att våra välfärdssystem (i likhet med biståndsindustrin) har obegränsat med pengar.(Läs mer).
Det är därför inte förvånande att även deras ”självuppoffrande godhetsprofitörer” ute på fältet lever furstligt på biståndet.
Varför skulle de vara bättre än RK:s giriga och hycklande ledning ?
Biståndsindustrin har idag förtur/gräddfil till våra skattepengar (Läs mer)
Varje år försvinner mer än 31 600 000 000 kr ur landet i form av ”bistånd”, samtidigt som våra egna välfärdssystem rustas ner pga brist på pengar (Läs mer).
Tidigare inlägg om biståndet.
Och om fifflet på RK. (Bengt Westerbergaffären)
//Elfyma+