Är det den ”ideala” bilden av svensk journalistik som gör att man umgås med rebeller?

11 juli, 2011

Eller är de drivna av vänsters vurm för muslimska rebeller?

”Etiopienexperten Kjetil Tronvoll tror att videon kan komma att användas som bevis mot svenskarna.

Filmen visas troligen i propagandasyfte. Halva videon ser ut att vara filmad av militären. Resten utgörs av svenskarnas eget material som de filmade innan de greps, rapporterar Ekot.

– Blir det en rättegång används filmmaterialet som bevis på att de tagit sig in i landet olagligt, som de blev tvungna att säga på band. Det kan dessutom användas som bevis för att de har fått vapenträning; att de är med ONLF även i en konfliktsituation, säger Kjetil Tronvoll till Ekot.

I filmen berättar skribenten Schibbye för militären hur han och fotografen Persson först åkte från Somalia i bil. Sedan träffade de rebellerna och fortsatte tillsammans med dem till fots, enligt Ekot.”

Vad tror ni?

Varjager


Kina stärker sitt grepp om Afrika

8 januari, 2010

Läser på SR.se detta.

”Förutom att Kina hjälper till att bygga upp infrastrukturen för den största ekonomin i Östafrika får Kenya även 50 miljoner kronor som hjälp till en rad andra utvecklingsprojekt.
Kina för sin del säkrar därmed transporterna av den sudanska oljan via Kenya – dessutom, får man förmoda, en tacksam kontinent som nu slipper vända sig till de gamla kolonialmakterna i väst. Gamla kolonialmakter ses som besvärliga av många auktoritära ledare i Afrika.
Kina ställer nämligen inga krav på demokratiutveckling eller frågor som berör mänskliga rättigheter.
Så här sade Nigerias oljeminister Odein Ajumogobia i en intervju för det amerikanska tv-bolaget CNN för en tid sedan.
Kineserna erbjuder hjälp i fråga om att utveckla vår infrastruktur. Våra gamla traditionella partners har inte erbjudit sådan hjälp. Så vi tänker prata med dem som erbjuder sig att utveckla vårt land, sade den nigerianske oljeministern Ajumbogobia.”

Så här skriver Sida om Kina. Sedan kan man fråga sig varför Sverige ger KIna 89 miljoner i bistånd????

”Samarbete för mänskliga rättigheter

Sedan 1996 stödjer Sida ett program för mänskliga rättigheter som drivs av Raoul Wallenberginstitutet vid Lunds universitet och som omfattar en mängd olika aktiviteter, till exempel stöd till en mastersutbildning i mänskliga rättigheter vid Pekings universitet.
Bärkraftigheten i relationerna förväntas öka med tiden och då ska finansieringen från biståndsanslaget successivt minska. Sveriges utvecklingssamarbete med Kina fokuserar på:
* förbättrad demokratisk utveckling
* ökad respekt för de mänskliga rättigheterna
* en miljö och klimatmässigt hållbar utveckling

Costs                                                                      SEK
Health                                                                   9 431 000
Education                                                            4 215 000
Research                                                                0
Human rights & democratic governance  22 549 000
Conflict, peace & security                               400 000
Humanitarian assistance                                 15 076 000
Infrastructure                                                     398 000
Trade, business & fin. system                       7 851 000
Natural resources and environment         21 843 000
Budget support poverty red.                        0
Other                                                                        1 333 000
Total                                                                         83 095 000”

Som sagt, mänskliga rättigheter är på tapeten.

Varjager


Zimbabwe som sverige skänker ca 167 miljoner kronor till.

27 december, 2009

Detta måste väl vara en orsak att dra in biståndet helt? Från SvD. Men jag tror inte det kommer att ske. Här är fakta i bistånd i siffror. För 2008. Läs vad de styrande i Zimbabwe håller på med. Minns sedan att de är SAP och Vänsterns förebilder.Bara för att ge er ett smak prov från 2007 i kommunist hyllning….

”2004 bestämde regeringen att vår farm skulle gå till Nathan Shamuyarira, en av Mugabes ministrar, över 80 år gammal. Han kom ut en dag med i kortege med polis och automatvapen och sa: ”Detta är nu min farm”.

–Jag svarade att vi inte fått ersättning för gården och att vi tänker ställa ministern till svars om han inte går den legala vägen.

Ben Freeth och familjen förstod det skulle bli en tuff tid, men de ville vara lojala med de anställda. De hade sett hur arbetarna alltid sparkades ut när farmarna gav upp. Ofta kom hela delegationer och stod och skrek på gården, eskorterade av polis.
–Jag har blivit misshandlad fyra gånger, men inget var som den 29 juni, strax innan vi skulle åka för att vittna i SADC-domstolen.

Den gången kom 30 militanter. Först angreps Mike Campbell. Han kollapsade efter slag mot huvudet med gevärskolvar. När hustrun Angela försökte ingripa slogs hon i huvudet och armen bröts.
–Jag fick bud från arbetare och körde snabbt dit. De började skjuta mot min bil och jag krockade med träd. De drog ut mig och började slå. Jag fick en tolv centimeter lång spricka i kraniet.

Oväntat körde Laura Freeths bror in på gården. Han hade hört skott på avstånd.
–De lastade oss på flaket och flydde. Lauras bror följde efter. Han fick 14 skott i bilen, men gav upp först när två kulor strök intill huvudet.

–De tog oss till ett indoktrineringsläger, med ett hundratal ungdomar, alla höga av marijuana. De hällde kallt vatten över oss, slet av kläderna, dansade runt oss och fortsatte misshandeln hela natten. De tvingade oss sjunga kampsånger. När svärmor inte kunde orden och sjöng en barnvisa istället stack de ett brinnande vedträ i hennes mun. De försökte hugga av hennes fingrar för ta ringarna, men hon bad om tvål och lyckades kränga av dem.
På morgonen släpptes de, liggande på en väg. Ben lyckades ta sig till ett hus och ringa efter hjälp. Svärföräldrarna gav upp efter tortyren och flyttade in till Harare. Men inte Ben och Laura.
–Vi stannade på gården och attackerna fortsatte. En natt trängde 15 personer in i vårt hus och drog brinnande bildäck genom vardagsrummet. De hotade att döda oss, bränna vårt hus och äta våra barn.

Under nätterna dödades djuren, 500 zebror, strutsar och antiloper slaktades systematisk.
–Inte ett enda djur finns kvar. Vi har gripit tjuvjägare flera gånger, men polisen vägrar arrestera dem.

Den 3 augusti var allt över. Bostadshuset, fyra anställas hus, safarianläggningen och textilfabriken brändes. Maskiner och lager förstördes. Nu hyr familjen ett hus i den lilla staden Chegutu.
Varför gav ni inte upp tidigare?
–Detta är vårt hem och vi känner ansvar för de anställda. Mer än 500 bodde på farmen. När jag går på gatan kommer hela tiden svarta zimbabwier fram och ber oss att stanna. På sjukhuset efter tortyren kom vilt främmande och gav mig pengar eftersom vi förlorat allt.”

Det finns alltid pengar då gamla SAP och Vänster vänner skall födas.

Mvh Varjager


Kina storsatsar i Afrika

8 november, 2009

I mitt tycke, och än så länge, fantastiska nyheter i DN idag. Kina hjälper Afrika på plats och och då kanske vi inte måste ta hit 56 miljoner afrikaner för att finansiera värlfärden i Europa, iallafall inte i Sverige.

Vi kan reda ut den själva istället för att ta hit invandrare som kräver minst 7 år innan de ens är lämpliga på arbetsmarknaden här. Vissa kommer aldrig ut i arbetslivet, vissa vill det inte ens heller.

Samtidigt som våra unga, välutbildade går arbetslösa.

”Kina lovar att ge afrikanska länder förmånliga lån på 70 miljarder kronor under tre år och hjälpa kontinenten att bygga upp sin finansiella styrka. Kina skriver också ned eller efterskänker redan befintliga lån till 31 afrikanska nationer.”

Kinesiskt miljardlån del i Afrikaoffensiv, DN

kosten_migration

EU vill ta in 50 miljoner afrikaner, Kent Ekeroth

Är svensken människa?, Varjager

Tyska bloggen Politically Incorrect har i sin serie om hur massinvandringen påverkar europeiska länder nu kommit till Sverige,

Sozialkosten für Migration in Europa – Schweden, PI

(För er som inte läser tyska, använd Google Översätt, och, eller fråga mig om textens innehåll vid behov.)

Mvh/:)Smileth


Godtrogen kvinna?

23 september, 2009

I dagens SvD är det en artikel som får ge godtrogenheten ett ansikte.

”Allt jag vill är att få leva med min man”

Jag kommer att saxa lite ur denna artikel sedan får ni dra era egna slutsatser.

”Det var två och ett halvt år sedan de skildes åt på förvaret i Kållered utanför Göteborg. Det var ett år sedan de fick det första beslutet från migrationsdomstolen i Göteborg. Bernard hade då ansökt om det som kallas uppehållstillstånd på grund av anknytning.
I en andra dom ger migrationsdomstolen en tillbakablick (efternamnen är strukna i våra citat):
Migrationsdomstolen har genom dom den 26 augusti 2008 … prövat och kommit fram till att Bernards och Kristinas relation inte kan anses som seriös i utlänningslagens mening.
Sedan dess har deras kamp för att få förenas i Sverige fortsatt. Bernard och Kristina träffades sommaren 2006 på Hultsfredsfestivalen. Redan från första stund fanns en speciell känsla mellan dem.
– Det var som om vi hade känt varandra länge. Och det slutade med att jag gav honom mitt telefonnummer.
Kristina åkte tillbaka hem till Göteborg och jobbet som socionom inom Svenska kyrkan. Några månader senare flyttade Bernard till Göteborg och de började umgås. I november, när de båda insåg att det var något mer än vänskap mellan dem, berättade Bernard att han hade kommit till Sverige som asylsökande. Han hade fått avslag på sin ansökan och vistades nu illegalt i landet. Julen firade de tillsammans i Johanneskyrkan, där Kristina arbetar som volontär. Sedan gick det inte många veckor innan Kristina en dag fick ett telefonsamtal från Bernard. Han hade åkt fast i en biljettkontroll på spårvagnen och befann sig nu på förvaret i Kållered, där utlänningar placeras inlåsta i väntan på utvisning.
Ett besök hann Kristina göra på förvaret innan Bernard var tvungen att lämna Sverige.
– Det var fruktansvärt. Det var som ett fängelse, massor av lås. När jag gick därifrån visste jag inte om jag skulle se honom mer.
Sedan Bernard avvisades till Liberia har han och Kristina hållit kontakten via telefon och mejl. Kristina har också skickat pengar till Bernard för att han ska klara sitt uppehälle. De har båda genomgått intervjuer, var och en på sitt håll, med svenska tjänstemän som har ställt frågor om deras relation.
Migrationsdomstolen gick på samma linje i sitt avslag några månader senare. Men Kristina och Bernard gav inte upp. I stället gifte de sig via ombud och lämnade in en ny ansökan. Att åka till ett tredje land är inte aktuellt. Då måste hon låna pengar även till Bernards resa.
– Det är en svår situation. Jag trodde att det skulle gå fort, men det har tagit lång tid, säger Bernard när jag ringer upp honom på mobilen.
– Vad ger de sig in på? Vad menar de med att vårt förhållande inte är seriöst? Hur stor är kärleken? Hur kan man mäta kärleken? frågar hon sig.
Bernard är betydligt yngre än Kristina. Kristina misstänker att detta kan vara en anledning till myndigheternas skepsis gentemot deras förhållande.
– Men i så fall kan de väl säga det, så att vi får möjlighet att tala om åldersskillnaden.”

Jag har aldrig hört något så godtroget som denna kvinna. Nog för att man kan vara blind, men detta?

Mvh Varjager


Det onda Tyskland mot de goda muslimerna

12 juli, 2009

Den fransk-marockanska tidningen Det Unga Afrika hakar på islamofobitråden och anklagar Tyskland för islamofobi och främlingsfientlighet på grund av mordet i domstolen på den unga egyptiskan, ‘Huvudduks-martyren.’

Inget nytt med andra ord!

Och den som påstår att slöjan är kvinnors eget val får nog tänka om lite. Det är religiös politik det märks väldigt väl nu, annars hade förmodligen inte muslimerna krävt hämnd på Tyskland och upphöjt en kvinna till en muslimsk martyr. Eller?

”Die marokkanisch-französische Zeitung Jeune Afrique (junges Afrika) ist empört über die Fremdenfeindlichkeit Deutschlands und Europas, die sie deutlich für den Tod der 31-jährigen schwangeren Ägypterin Marwa El-Sherbini im Gerichtssaal in Dresden verantwortlich macht.”

“Junges Afrika” klagt böses Deutschland an, PI


Familjeföretagande möjligheten för utvecklingsländer

11 juli, 2009

David S. Landes är professor emeritus i historia och ekonomi vid Harvarduniversitetet och har dessutom ett omfattande författarskap.

Hans styrka är att ”förena insikter om de ekonomiska processerna som har format vårt samhälle med ett underhållande och lättläst språk”, står det om författaren till boken ‘Dynastier, Världens mäktigaste familjeföretag’.

Det finns många godbitar i boken, men några rader ur inledningen är väl värda att dela med sig av, om inte annat för, enligt min uppfattning, kunna förstå varför moderniseringsprojekt och fördelningspolitik misslyckats i Mellanöstern och Afrika.

Iallafall då företagandet är en del av inkomsterna i ett land och hur fördelningen av företagens vinster ser ut och vilken plats företaget och vinsterna har ett samhälle och vad det får för en slags social betydelse.

Från sidan 9-10:

”Till yttermera förvisso lyckades dessa företag bäst och överträffade genomsnittligt sett vida sina icke-familjeägda konkurrenter.

Den (tanken att familjeföretag är obsoleta och ointressanta, min anmärkning) är farligt missledande, eftersom utvecklingsländerna är i stort behov av familjeföretag, i synnerhet i länder som mest desperat är i behov av ekonomisk tillväxt. Där är de kulturella, politiska och ekonomiska omständigheterna ännu inte tillräckligt mogna för företag med spritt och anonymt ägande. I Afrika, det arabiska Mellanöstern samt merparten av Sydasien och Latinamerika erbjuder familjeföretagen de främsta utsikterna till en framgångsrik utveckling.

Företagandet i dessa regioner behöver både den tillit och den yrkesutbildning som familjen kan ge och de resurser den kan uppbåda. Att inte förstå den familjebaserade privatkapitalismens natur och dynamik är en allvarlig black om foten för såväl ekonomer som politiska beslutsfattare.”