Vår historia – Skilsmässan från Finland 1809.

Sverige  och Finland har 700års gemensam historia.
Finland var under 600år den östra rikshalvan av det som senare blev nationalstaten Sverige. Det är längre än Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Gotland, Jämtland och Härjedalen varit svenskt.

Under Märkesåret 2009 firades skilsmässan mellan Sverige och Finland 1809. Varför firades inte ”föreningen” 600 år tidigare ?

Förklaringen är att ”föreningen”, enl. finska källor, var ett tvångsäktenskap som började med en våldtäkt på den tilltänkta ”bruden”. Skilsmässan var därför en trevligare tilldragelse att fira, åtminstone för Finland. Varken Sverige eller Finland var nationalstater när äktenskapet inleddes.

Djingis Khan räddar Norden från att bli ryskt.
Kareler (ryssar) utvecklade sitt handelsvälde under 800-1100 -talen djupt in i Norden under Novgorods skydd. Samtliga laxrika floder från Siikajoki i söder till Kalixälven i norr ansågs ”tillhöra” Novgorod.
När Djingis Khans angrepp mot Ryssland försvagade Novgorod-Rysslands maktställning på 1200-talet, passade Danmark, Tyska Orden och Sverige på att flytta fram sina positioner i östersjöområdet fram till ”Finland”.

”Finland” blir ”östra rikshalvan” 1209.
När Sverige trängde in i Finland på 1200-talet var det officiella motivet att ”kristna” de otrogna. Men dessa korståg hade i själva verket ekonomiska motiv, eftersom kustbefolkningen var kristna sedan 800-talet.
När ”Sverige” och ”Finland” förenades 1209 var det inte av kärlek utan påtvingat de finska stammarna. Svear började sedan skriva Finlands historia, och på 1800-talet hade Sverige nästan lyckats med att utrota finska folkets identitet och språk i kungariket . De ständiga krigen under svenskt styre bidrog också till att utarma Finland.

Skilsmässan från Sverige 1809 blev lyckosamt – för Finland.
Det Finska kriget 1808-09 blev slutpunkten för det svenska styret. Anslutningen till det ryska imperiet var räddningen för Finland. Tiden efter 1809 var en period av fred, stark ekonomisk utveckling och befolkningstillväxt.
Huvudstaden Petersburg flödade av idéer, innovationer och arbetstillfällen. Gustaf Mannerheim (som senare blev fältmarskalk och president i Finland) avancerade till generallöjtnant i tsarryska-armén. Men den ryska revolutionen 1917 förändrade allt, inte bara för Mannerheim vars ryska karriär tog slut. Han kom i stället att leda de vita styrkornas kamp mot de bolsjevikstödda rödgardisterna under det blodiga  inbördeskriget i Finland 1918. Revolutionära stämningar fanns även i Sverige under denna tid, inspirerade/underblåsta av den ryska revolutionen.

Bolsjevikerna,  försvagade av inre stridigheter och krig,  gav Finland självständighet 1917.  Stalin ville dock med sitt angrepp 1939 ”korrigera” Lenins beslut. Pensionären Gustaf Mannerheim fick åter rycka in för att leda försvaret av fosterlandet mot en övermäktig angripare.
Frivilliga (svenskar och andra) var då de enda som ställde upp på Finlands sida i Vinterkriget. Ställ det i relation till att Sverige idag skickar soldater till alla världens oroshärdar- ju längre bort, desto bättre.

Förlusten av östra rikshalvan traumatiskt – för Sverige.
Förlusten 1809 betraktades som en nationell katastrof.  Nationalromantikerna blickade tillbaka till fornstora dagar då Sverige var en stormakt. Men man förbisåg att stormaktstiden var en eländig tid för allmogen med stora umbäranden. De ständiga krigen förbrukade stora materiella och mänskliga resurser.
För att återställa äran efter förlusten 1809 skulle historien skrivas om enl. dåtidens politiska korrekthet. Syftet var gott, att skapa nationell sammanhållning i en turbulent tid då nationen höll på att krackelera.

Men Sverige kan inte leva på krigiska myter från fornstora dar (turistnäringen undantagen). Bättre i så fall att lyfta fram bevisade svenska hjältedåd som vår välfärd bygger på.

Men förlusten kom att bli en vinstlott- för Sverige.
Om äktenskapet med ”Finland” bestått hade Sverige sannolikt blivit indraget i krigen under 1900-talet. Sverige kunde efter skilsmässan hålla sig ”neutrala” så länge Finland fanns kvar som buffertstat. Sveriges ambivalenta hållning har lett till att Finland orienterat sig mot EU och Nato i sin försvars och säkerhetspolitik.

Huvudkälla: Den finländske språkforskaren Mikael Reuter som i sin blogg (Finnpro 2000) går hårt åt den politiska korrektheten i Finland och Sverige. Läs även Herman Lindqvist:s svenska historieskrivning.

Sensmoral: Historien är full av politiskt färgad desinformation, myter och motsägelser.  Man kan utgå från att det alltid är segraren och de politiskt korrekta som skriver historien. Men historien visar också att det som är politiskt korrekt idag inte kommer att vara politiskt korrekt i all framtid. Så det gäller för dagens politiker att lyssna på ”verklighetens” folk om de vill få ett gott eftermäle i historien.

//Elfyma+

Arkiv: Historia