Att lyssna på Riksdagens partiledardebatt är att ödsla bort flera timmar av sitt liv på meningslöst struntprat, falska tillvitelser och rena lögner.
Är av den bestämda uppfattningen att en debatt ska vara upplysande och klargörande -inte en kamp mot halmgubbar.
Och högt tonläge och hög svansföring gör inte argumenten bättre.
De som utmärkte sig var som vanligt pratmaskinen Åsa Romson, fjortisen Annie Lööv och pösmunken Fredrik Reinfeldt, men även magister Jan Björklund och bulvanen Mikael Damberg bidrog till förvirringen.
Missade V(PK):s Sjöstedt och KD:s Hägglund under en kisspaus.
Inhopparen Björn Söder är inte min SD-favorit, men han försökte föra en konstruktiv debatt och ställde relevanta frågor.
Inlägget om hur illa de gamla, de som byggt upp vårt samhälle, behandlades i livets slutskede var slagkraftigt, väl underbyggt och spårbart. Och han var tydlig med att SD vill omprioritera den förda politiken.
Men ingen tog någon hänsyn till vad Söder faktiskt sade utan vad han eller partiet påstods stå för. Hans frågor negligerades, eller bemöttes med verbala spottloskor.
Fjortisen Annie Lööf drog t o m fram nazistkortet när hon blev ställd.
Inte konstigt att politikerföraktet breder ut sig
-vi har de politiker vi inte förtjänar.

När argumenten tryter inom politiken
Debattekniken går ut på att medvetet förvränga eller misstolka motståndarens åsikt eller ståndpunkt, för att sedan gå till attack mot den påhittade åsikten (halmgubben), att därigenom tvinga debattmotståndaren in i en defensiv position och ge sken av att ha mött motståndarens åsikt. Trots att man egentligen har undvikit sakfrågan helt.
Ett av många exempel på ohederlig debatteknik.
Person A:
Sverige tar emot för många invandrare. Vi borde ta emot färre.
Person B:
Att bygga murar och isolera Sverige likt Nordkorea fungerar inte.
Förslaget var att minska på invandringen, inget annat.
Person B förvränger uttalandet till att person A vill isolera Sverige helt.
Genom att medvetet misstolka och hårddra motståndarens argument tvingar man in opponenten i en defensiv position där han eller hon tvingas förklara sig vad man egentligen menar.
På detta sätt hindrar halmgubberetorikern motståndaren att diskutera sakfrågan och debatten urartar ofta i gräl och käbbel.
Halmgubberetorikern kan också samtidigt kokettera med sin egen indignation och upprördhet (över motståndarens påhittade åsikt) för att tvinga in debatten i ett känslomässigt läge.
Allt för att undvika att diskutera sakfrågan. (Metapedia)
/Elfyma+