Diktatur är det högsta stadiet av konformism

12 december, 2012

Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från.

I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång.

Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga.

I anpassligheten är det rättrådighet att vägra stå bredvid Jimmie Åkesson i tv eller att bjuda alla partiledare utom honom till Nobelfesten, trots att den är ett ymnighetshorn av nationalism, traditioner och konservativa värderingar.

I konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar.”Där har vi den avskydda!” räcker som argument. Sedan intar vi våra grimaser och kommunicerar med de invigdas koder och underförståddheter.

I den mentala diktaturen bedömer man inte utsagor efter vad som sägs utan efter vem som säger.

Den som står i opinionsmaktens gunst behöver inte argumentera, och den som intar fel hållning bemöts inte med argument utan med misstänkliggörande av avsikterna.

Demokratin är en mentalitet, skriver Lena Andersson i en ledare i DN 2 jan 2012. (Ledaren i sin helhet).

//Elfyma+