Publicistklubben, som organiserar landets PK-journalister, debatterade igår tiggare, etnicitet och invandring, men framförallt den ständiga frågan hur media skulle behandla (stoppa) Sverigedemokraterna.
Det blev mycket spekulerande, i stället för att bjuda in SD till debatten och fråga direkt.
Men det ingår väl inte i de ”journalistiska metoderna” ?
Det var bara Expressens Anna Dahlberg, SvD:s Per Gudmundsson, Sydsvenskans Per Svensson och Aftonbladets Åsa Linderborg som var inbjudna. Här följer min tolkning av den interna debatten.
Det hettade till i kinderna på Anna Dahlberg när Åsa Linderborg, uppbackad av Per Svensson, antydde att Dahlberg borde få sparken från sitt jobb, eftersom hon inte upprätthöll PK-fronten mot de ”mörka krafterna”. Linderborg fick svar på tal.
Det hettade till i slutet på tillställlningen när åhörarna fick ställa frågor.
En av dem, Jan Sjunneson, krönikör på Avpixlat villa ha panelens syn på trakasserierna av den pensionerade journalisten ”Julia Caesar” som fick upprepade ovälkomna hembesök av Wolodarskis fotsoldater Niklas Orrenius och Annika Hamrud med åtföljande fotografer. (Lyssna, tidskod 1:39:35).
Det var bara Per Gudmundson som visade någon empati för den gamla kvinnans oro. Men han ansåg, i likhet med alla de andra journalisterna att det ingick i de ”journalistiska metoderna” att jaga kvinnan.
Skråintresset går alltså före den personliga integriteten och tryggheten.
Istället ondgjorde sig alla över att Niklas Orrenius påstås ha blivit uppringd av personer som utmanat hans auktoritet och velat ställa frågor som bara han som journalist får ställa. Vi som saknar såväl presskort som medlemskap i PK-klubben ska hållas på mattan -det var alla ense om i sann skråanda.
Nästa höjdpunkt var när radiojournalisten Katarina Gunnarsson fick yttra sig.
Hon har, till skillnad från de andra journalisterna, gjort frekventa besök i verkligheten utanför tullarna, där hon sökt upp och intervjuat vanligt folk. (Lyssna, tidskod 1:48:50)
Hon berättade om bruksorter med hög arbetslöshet, om hopplösheten, om bristen på framtidstro, om otryggheten och om dumpningen av asylökande på orter som inte ens kunde sysselsätta sina egna invånare. De enkla industrijobben var borta och här putsar vi fönstren själv säger de.
Hon berättade om gammelsossar som i generationer röstat på S, men som nu bestämt sig för att rösta på SD i ren desperation för att rädda det som räddas kan. De ville ha svar på hur problemen ska lösas, inte hur SD ska bekämpas.
Enl. Dahlberg var problemet att journalisterna inte hade något svar på deras frågor.
Gudmundson försökte, men lyckades inte heller ge något svar.
Lyssna sedan på Per Svenssons fullständigt världsfrånvända svar.
Han ser ”nyfascismen” (synonymt med Sverigedemokraterna) som det verkliga problemet, inte problemen som Gunnarsson vittnar om. Svenssons tro är lika orubblig som Jan Myrdals vurmande för Pol Pots röda khemerer.
Åsa Linderborg är inte bättre.
Hon tycker att vi ska släppa in fler invandrare, inte färre, för att ”rädda välfärden”, vare sig de är anställningsbara eller inte.
Om det inte finns jobb så får man väl skapa jobb som passar dem, tycker hon.
Eftertanke:
PK-media är nu bekymrade över att alternativa media tar över allt fler läsare från dem. Pressombudsmannen Ola Sigvardsson, som själv har kommunistiska rötter, varnar för en utveckling som kan få ”konsekvenser för yttrandefriheten”. Ska vi tolka det som ett hot från SKP:aren ? (SVT).
Han är bekymrad över att svenskar vänder sig till sajter som drivs av politiska motiv i stället för ”journalistiska ambitioner”.
– Traditionell journalistik präglas av en vilja att förutsättningslöst söka efter sanningen och göra det så gott det går säger Ola Sigvardsson. Tror han på det där själv ?
När blev tabloider som Aftonbladet, Expressen eller Dagens Nyheter opolitiska ?
Och SVT och SR fjärmar sig alltmer från sin publik, som en följd av vänstervridningen. (Läs mer)
/Elfyma+