Att Lamottes tystnad är ett steg i en historisk process som kan leda till yttrandefrihetens nedmontering på bredare front reflekterar de inte över, tidsperspektivet är för kort.
För det andra påminns vi om att relationen till makten är den nyckel som hjälper oss förstå det som just hänt. Makten har formella regler men den agerar även informellt. Lamottes öde belyser ett strukturellt fenomen, en repressiv logik som inte finns nedtecknad i lagböckerna. Det står inte nedskrivet någonstans att ”oliktänkande journalister ska hotas till tystnad” men så är praxis. Först utmålar etablissemanget en kritiker som ”högerextremist” eller rentav ”rasist”, idag ett par av de mest allvarliga beskyllningar som finns. I förbigående noteras att det sällan är staten direkt som kommer med dessa beskyllningar, men om man följer pengarna/presstödet är kopplingen tydlig. Som förtalslagstiftningen är utformad finns det också högst begränsade möjligheter för de utsatta att försvara sig, trots att vi här de facto har att göra med en skadlig form av förtal vad gäller allt från karriärer till sociala relationer. I ett samhälle så genomsyrat av det offentliga som Sverige stängs mängder av ekonomiska dörrar för den som pekats ut som ”högerextremist”.
Joakim Lamotte på grund av hot upphört med sin verksamhet har reaktionerna från det officiella Sverige lämnat mycket övrigt att önska. Det har funnits inslag av skadeglädje, lustifikationer och en stor portion tystnad, hoten mot Lamotte har kort sagt ansetts ha begränsat nyhetsvärde och begränsad tyngd.
Läs resten här.
Varjager
Varjager's Weblog 