Invandringens risker.

Stryk gärna de rasbiologiska aspekterna. De är svåra att klart fastställa. Och de behövs inte. Det räcker med de gruppsykologiska. Invandringens risker är uppenbara, om vissa gränser överskrids.

Invandrarfrågorna hör till de närmast tabubelagda i en fri svensk debatt. Massmedias representanter bildar en mur kring invandringen, en mur, som principiellt inte får ha några gluggar. Politikerna vågar inte trotsa mediafolket, även om en del av dem skulle vilja. De som har tagit bladet från munnen och sjungit ut, har råkat i blåsväder. De har t.o.m. hotats med uteslutning ur sitt parti. De som trotsar denna opinion på toppen, får omgående naziststämpeln på sig. Att kritisera den nuvarande invandringspolitiken, att anse ett svenskt Sverige som ett värde i sig, betecknas utan vidare som nazism och därmed jämförbart med judeutrotning, koncentrationsläger och massterror. Man har anledning att fråga sig, vilka intressen som står bakom denna exempellösa hets. Majoriteten av vårt folk vill stoppa fortsatt invandring med undantag för verkligt hotade politiska flyktingar. Att vi skall ge dem en fristad är de flesta eniga om. Det betyder däremot inte, att de skall stanna här för alltid.

I kritiken av invandringspolitiken har arbetslösheten spelat en väsentlig roll. Varför ta hit mer folk, när vi inte har arbete ens för våra egna? Den synpunkten är gångbar, därför att den rör de enskilda människornas intressen i nuet. Men det finns också långsiktiga perspektiv.. De är i själva verket de allvarligaste.

Historien upprepar sig inte. Den är levande liv. Någon enhetsformel, som speglar historiens väsen, finns inte. Men det finns historiska drivkrafter, det finns sociala, ekonomiska, politiska och kulturella sammanhang, som är desamma, hur än kombinationerna i det historiska kraftspelet gestaltar sig. Det är med historien som med matematiken. Vi kan aldrig förklara historiens väsen med en matematisk formel, som täcker hela sammanhanget. Det uppstår tallösa avvikelser. Men med hjälp av matematiska satser har vi lyckats få bukt med åtskilligt i vår omvärld. Två och två är fyra: den satsen stämmer, och den kan användas i verkligheten. Men oändligheten, den liggande åttan, spränger alla ramar och upplöser alla begrepp, den liksom de irrationella talens underliga skuggtillvaro.

Ett av dessa ständigt återuppdykande problem är invandringarna. De har förekommit sedan historiens gryning. Låt oss börja med Rom, det senantika Rom med alla dess påtagliga upplösningstendenser. Främlingar hade kommit in över gränserna och slagit sig ner i provinserna, särskilt utmed gränsen i norr. De blev bofasta bönder. Eller också värvades de till legionerna. Rom hade ända sedan de puniska krigens dagar varit föremål för en ständig invandring från världens alla hörn. Konsekvensen blev en gradvis upplösning av det romerska samhällsmönstret. Visserligen var latinet det gemensamma språket. Men invandrarna talade ofta dåligt latin. De bidrog till en fortskridande språklig förbistring. Samtidigt fanns det band mellan dem och deras forna stamfränder på andra sidan gränsen. Det är typiskt, att när hunnerstormen kom, anslöt sig frankerna som bundsförvanter till den segerrike Attila. Att romarna till sist segrade i den avgörande drabbningen på Catalauniska fälten berodde inte bara på härföraren Aetius skicklighet som fältherre utan också på den hjälp han fick av västgoterna med deras tränade kavalleriförband. Redan 25 år efter segern över hunnerna utslocknade definitivt den västromerska statsenheten.

Det romerska exemplet är inte unikt. Libysk arbetskraft i Egypten undergrävde det egyptiska mönstret och förde till sist libyska hövdingar till faraonernas tron. Dessa i sin tur importerade sudaneser. Resultatet blev detsamma, sudanesiska faraoner. Egypten förlorade sin motståndsvilja. Det föll för den babyloniska stormen, för den persiska, för den grekiska, för den romerska och sist för den arabiska. Långt dessförinnan hade hela den sumeriska kulturen gått under inför ett anfall av det semitiska Akad. Den importerade semitiska arbetskraften gjorde i det avgörande ögonblicket gemensam sak med erövrarna-befriarna.

Att upprätthålla och vidareutveckla ett gemensamt nationellt beteendemönster är förutsättningnen för en statlig utveckling och därmed för en högre kultur. En invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör alltid ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar. Invandrare kan verka befruktande, stimulerande, förnyande. På 30-talet, när den rasbiologiska aspekten dominerade diskussionen, brukade vi i Nysvenska Rörelsen tala om rasblandning och rasbrytning. Vi kan lugnt stryka rasbiologin ur sammanhanget, även om den spelar en betydande roll. Vi vet tyvärr för lite om denna roll och dess gränser. Men de gruppsykologiska faktorerna, beteendemönstrens uppgift som sammanhållande faktor i en nation, har till fullo klarlagts av den moderna socialpsykologin. Om för oss Sverige är ett värde i sig, om vi upplever det som en av våra främsta livsuppgifter att vidmakthålla svenskheten, att anpassa den till nya tiders nya krav, att bevara sambandet mellan svenskheten och det stycke jord, som blev vårt, då framstår de hysteriska försöken att bromsa eller kväva en saklig och fri debatt kring invandringen som ett förräderi mot Sverige. Hetsarna i pressen, Sveriges Radios samhällsredaktioner, i invandrarverket och partikanslierna har all anledning att besinna sig. Det har kommit många fina människor till Sverige under de senare årtiondena. Vi har all anledning att ta dem till vara och inlemma dem i en svensk gemenskap. Men uppbyggandet av helt främmande minoriteter, som direkt hänger ihop med sina ursprungsländer och ursprungstraditioner kan i längden bli en fara för vårt folks bestånd. Det är vår skyldighet mot Sverige att göra detta klart för oss själva och för andra och att handla därefter, vad än de tillfälliga makthavarna må sätta för etikett på oss. Det är vi som representerar livet med dess ofrånkomliga drift till självbevarelse. Hetsarna må ha än så mycket makt och än så mycket pengar till sitt förfogande; de bär trots allt ett dödsmärke på skölden.

— Per Engdahl, artikel ur Vägen Framåt, april 1979.

Varjager

Annonser

One Response to Invandringens risker.

  1. 5ven55on skriver:

    Väldigt bra och klarsynt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: