Det är frågan jag ställer mig efter att ha läst en artikel i SvD.
”I höstas blev det regeringsskifte i Norge. Det kunde ha blivit en fyrpartiregering i majoritet men det blev en minoritetsregering bestående av (det större) Høyre och (det mindre) Fremskrittspartiet. Regeringen har ett samarbetsavtal med mittenpartierna Venstre och Norges KD som säkrar en majoritet – om man är överens.
I Sverige blev det mediestorm. FrP beskrevs som extremt och främlingsfientligt, som lika eller mer hårdföra än SD och samhällsklimatet klassades som genomruttet. Sagoberättaren Henrik Arnstad, som tidigare hade slagit fast att syttende mai-firandet är ett utslag av extrem norsk nationalism, trummade på i DN (14/10) med orden:
”För första gången någonsin har ett utpräglat rasistparti av egen kraft tagit sig till regeringsställning i Norden. Valet i Norge – och den nya regering som blir resultatet – blir därmed en mörk händelse i Europas historia.”
Kort sagt, det förutskickades en förskräckelse utan ände. Mot den dystopiska bakgrunden hade en massmedial hårdbevakning kunnat förväntas, som dock har uteblivit. Så hur har det gått? Har mörkret sänkt sig? Är det främlingsfientlighet förklädd i bunad som i dag tågar till Skansen eller fyller Slottsplassen i Oslo för att fira nationaldagen?
De fyras samarbetsavtal innebär i stort en fortsättning på Jens Stoltenbergs restriktiva invandringspolitik.”
Varför är det enbart Sverige som inte kan föra en restriktiv invandringspolitik utan att det skriks nazism eller rasism? För så fort man nämner invandringspolitiken och inte hyllar den nuvarande så är man rasist och nazist…..
Varjager
