Öppet brev till svensk media: ”I multikulturens redaktionellt, grumliga bakvatten…”

Det kan inte ha undgått landets mediakonsumenter att höra talas om Dawit Isaak. Den redaktionella korsriddaren från Eritrea i Afrika, som kom till Sverige 1987 och fem år senare efter sedvanlig systemtvätt var ”svensk”.
I början av 2000-talet begick Isaak misstaget att återvända till hemlandet, i tron att det svenska passet skulle ge honom politisk immunitet… I hemlandet började han som journalist på en tidning, i vilken han själv var delägare.
De redaktionella bedrifterna föll dock inte landets regering i smaken, varför Isaak arresterades och kastades i fängelse. Redaktör Dawit hade inte sagt upp sitt eritreanska medborgarskap…

(Och förresten… nu är Kalle Anka-pressen i gång igen… nu heter ”journalisterna” Martin Schibbye och Johan Persson, men det är förstås en annan historia!)

Medan Expressen – följt av Aftonbladet, DN, SvD… tog parti för den ”svenske” journalisten, hängde landsortspressen naturligtvis på. Generöst gödslad med politisk korrekthet och svenskt, genuint hyckleri.
Gemensamt tog man politiskt parti för Isaak och lyfte honom till de redaktionella skyarna. Via appeller, undertecknanden och upprop har man krävt att han skall friges. Under parollen: Free Dawit.
Isaak Dawit har erhållit status som redaktionell martyr i svensk media. Den afrikanske journalisten hyllas för sitt demokratiska engagemang i hemlandet, och för att inte tvekat kritisera regimen och systemet. Dawit tog till det redaktionella vapnet.

Det är självklart inte bra att, en journalist frihetsberövas för att han gett uttryck åt en från regeringen avvikande politisk åsikt. Så beter sig bara kriminella regimer.
Trots mediala kampanjer, och att UD via ”skarpa formuleringar”, krävt den afrikanske journalisten frisläppande, hävdar regeringen i Eritrea att ärendet är en inrikespolitisk angelägenhet. Dawit är medborgare i landet. Punkt slut.

Hypokriterna inom svensk media, med chefredaktörer Mattsson & Helin på Expressen & Aftonbladet som fanbärare, har knappast tidigare förmått spela ut sitt teatrala register som i denna välregisserade politiskt korrekta mediasåpa. Med rötter i Afrika, svenskt manus och Dawit Isaak i huvudrollen. Hycklandets väg till några billiga mediala och sociopolitiska poäng…

Politiska pekpinnar och censur
Beteendet är representativt för Sverige. Dessutom, man riskerar ju så lite… då man hissar moralisk flagg, och ger sig på länder av underordnad betydelse.
Vem minns inte trion Palme & Andersson & Schori; hur dessa begav sig ut på politiska odysséer och med socialistiska pekpinnar, fördömande det ena lilla landets regering efter den andra. Gärna på andra sidan jordklotet. Så långt ifrån Sverige (och Sovjetunionen) som möjligt. Och i släptåg (redan då…!) fanns naturligtvis ett gäng partitrogna, vänstervridna, redaktionella megafoner som rapporterade rätt saker!

Vänsterorienterad media avledde lydigt den politiska uppmärksamheten från dåtidens politisk på hemmaplan. Symbiosen: politiker/press var redan här ett faktum. Samtidigt hade Sverige börjat krackelera i slutet av 1970-talet.
Det groteska experimentet med mångkulturen, som sedan dess systematiskt brutit ned de sociala och socioekonomiska strukturerna i samhället, hade redan inletts…
Det redaktionella arvet lever vidare. Dagligen ges vi prov på mörkandet av verkligheten, genom icke-nyheter och infantila pseudodebatter i media.

I Eritrea gick det åtminstone så långt att, de politiskt obekväma och regimkritiska åsikterna kom i tryck. Så sker dock aldrig i Sverige!
I Sverige stoppas system- och samhällskritiska manus med adress till politiker redan på redaktionsnivå… av en autonom presscensur som varje svensk mediaredaktion håller sig med. Medan kommentarfunktionerna på tidningarnas nätupplagor oftast bara accepterar oväsentligt, illitterat och PK-baserat snömos.
Det råder sedan länge ensamrätt på den politiska ”sanningen” i Sverige. Monopolets ständige följeslagare stavas CENSUR!

Svensk media och åsiktsfascismen
Svensk media är ett avskyvärt exempel, på hur man missbrukar sin exklusiva samhällsposition. Genom att censurera praktiskt taget allt som inte faller inom den politiskt korrekta ramen.
Svensk statssubventionerad media i allmänhet använder samma grundläggande metoder i likhet med regimerna i skurkstater som Iran, Afghanistan, Eritrea, Nordkorea… samt även Kina. Tidigare även praktiserat av länder som DDR (Neues Deutschland), Sovjetunionen (Pravda) och Tjeckoslovakien (Rude Pravo), samt naturligtvis Völkischer Beobachter (Nazi-Tyskland). Det skattefinansierade presstödet förpliktigar!

Det står klart att landets massmedia önskar att svensk åsikts- och tryckfrihet skall förknippas och likställas med dessa länder och regimer.
Genom att studera media i grannländerna Norge och Danmark, upptäcker vi vilken himmelsvid skillnad det finns i förhållandet till sanningen – samt inte minst: respekten för läsekretsen!
Genom att medias egen obehagliga presscensur stoppar alla icke politiskt korrekta insändare, debattartiklar och kommentarer, och vägrar denna typ av redaktionellt material tillträde till tidningarnas öppna forum för allmänheten – tror läsarna förstås inte heller att det förekommer någon kritik.
Sanningen är naturligtvis en helt annan: kritik och ifrågasättande får aldrig tillträde till det demokratiska och offentliga rummet!

Lokalpressen – oavsett vilken tidning det än handlar om – ser till att ”hålla rent” på sitt eget lokala plan. Demokratin och det fria ordet har helt försatts ur spel. Att förakta opinionen, belägga åsikter med politisk munkavle och införa presscensur, har i allmänhet alltid ansetts höra hemma i smutsiga diktaturer. Denna odemokratiska konstellation av länder har fått sällskap av politiskt korrupta Media- Sverige.

Systemet som praktiseras i enpartistaten Sverige, kallas för åsiktsfascism. De som förespråkar och värnar denna smutsiga, antidemokratiska form av presscensur och förtryckande av opinionsbildare, kallas för åsiktsfascister. Sverige är därmed en åsiktsdiktatur, med uttalat förakt för opinion och kritik. Samt med en panikartad rädsla för att sanningen skall bli offentlig.
Den insynsskyddade pressen arbetar aktivt och systemariskt för att föra folket bakom ljuset. Det är naturligtvis ovärdigt ett EU-land, som kallar sig demokratiskt, att sanktionera medias grova övergrepp på åsiktsfrihet och fria ordet 2012. Den totala bristen på respekt för oliktänkande är kusligt skrämmande.

Munkavle och förbud
Det är tjugo år sedan militärdiktaturerna i östra Europa föll, och med dessa den ofria pressen. Två decennier senare hyllar svensk media censur, pressofrihet och politiska korruption, som fortfarande präglar ett land som Vitryssland, och delvis Ukraina. (Medan man givetvis samtidigt redaktionellt öppet kritiserar dessa länders press…!)

Med hjälp av en presscensur, som saknar motstycke i den demokratiska västvärlden, döljer svensk media omsorgsfullt de rådande förhållandena och verkligheten i sitt eget land. Samtidigt som man ogenerat bespottar den redaktionella demokratin. Samtidigt som vänsterorienterade, politiska pekpinnar presenterar och tillhandahåller korrekt ”upplysning” och ”politiskt riktighet” för läsarna.
Man mörklägger verkligheten, förvränger sakuppgifter (med hjälp av TT) och nekar läsarna objektiv fakta. Det vill säga: information som man är berättigad till i en modern, demokratisk och politiskt utvecklad rättsstat.
En liten politbyrå på varje tidning, bestämmer vad den breda läsekretsen får lov att ta del av. Det som anses politiskt opassande – censureras utan hänsyn till fakta, demokrati eller respekt för fria ordet. Svensk media har gjort sig till herre över den politiska sanningen.
Det är motbjudande, hur man systematiskt för läsarna bakom ljuset. Svensk media har tagit monopol sanningen. I kulisserna står islamisterna och extremvänstern och hurrar!

Kreativa och intellektuella människor, med förmåga att förutse och dra logiska slutsatser, och som dessutom med egna ögon och öron ser och hör vad som händer med Sverige, beläggs med munkavle. Och omyndigförklaras av det odemokratiska mediala och politiska etablissemanget och vägras publicitet, och tvingas därmed till tystnad. Kritik ingår inte i etablissemangets planer med att största Sverige i fördärvet!  
Medborgare som jobbar, sköter sig, betalar skatt och bidrar till att landet ännu går runt, stängs ute från det offentliga rummet och förbjuds diskutera sin egen, sina barns och barnbarns, och sitt eget lands framtid. Detta är naturligtvis fullständigt förnuftsvidrigt… Då George Orwell skrev ”1984”, kunde han väl aldrig ana att han beskrev ett framtida Sverige!

Vi som på demokratisk väg, i tron att det fria ordet existerar i Sverige, redaktionellt försöker kritisera systemet, slipper – åtminstone än så länge – hamna i fängelse…!

I Sovjetunionen belades obekväma skribenter med skriv- och yrkesförbud, eller kastades direkt i fängelse. Här bespottas man, baktalas och refuseras ständigt; konsekvent på ALLA landets tidningar. Och blir förstås stämplad som rasist… Men oftast tigs man bara ihjäl. Det är naturligtvis bekvämast om man inte finns till. På nätupplagorna blir man avstängd från att kommentera… Med en absolut homogen nationell media, blir den uppnådda effekten precis den samma. Det fria ordet stryps medan den politiska mångfalden dödas!
Gulag i Sibirien för sina åsikter, eller utkastad i den redaktionella permafrosten och sociala kylan i Media-Sverige…! Vad är skillnaden – rent politiskt?

I stället för att göra ett hederligt, redaktionellt arbete och rapportera om sanningen, sveper media in Sverige i en redaktionell skymning. Medan man utropar sig till: Politiskt korrekt språkrör och Folkets röst!
Medias självpåtagna uppgift har lett till ett omsorgsfullt döljande av alla för det politiskt korrekta systemet obehagliga fakta. Samt att kväva varje debattembryo som andas kritik, och till varje pris dölja det politiska fiaskot och det tilltagande kaoset. Mediadiktaturen bestämmer den politiska agendan för landets läsare. Medan åsiktspolisen vakar över redaktionerna.
I stället för att göra sitt journalistiska jobb, genom att granska makthavare och politiker i vårt land, har man blivit deras politiskt korrekta och lögnaktiga megafoner. Den Sverigefientliga inställningen, förmedlat genom media täcker landet som ett unket, mögligt täcke.

Offentliga rummet stängt
Vi fria – icke politiskt korrupta skribenter, som konsekvent stängs ute från PK-media har en viktig uppgift: att informera om verkligheten. Att oredigerat rapportera och berätta för vänner, bekanta och läsare av sociala media vad vi vet och vad vi ser och hör.

Vi uppmanar ofta till redaktionell protest; skriva till medias redaktioner och visa missnöje och uttrycka kritik. Genom att påtala egna förödmjukade erfarenheter från det vardagliga livet Hur vi svenskar i dag blir behandlade som andra klassens medborgare. Hur det genomförs lagar som utestänger och särbehandlar etniska svenskar… etc. etc.  Grundlagsskyddade rättigheter ger oss rätt till åsiktsfrihet och opinionsbildning.
Fast… ett gigantiskt problem kvarstår: att bilda opinion! Då vi inte ens medges redaktionellt tillträde till massmedias demokratiska forum – för att kunna påpeka, kritisera, påverka och belysa de gigantiska samhällsproblem som massmedia konsekvent gömmer. I detta hänseende spelar den grundlagsskyddande tryckfriheten ingen roll. Vi sitter fast i ett Moment 22!

Bakom varje ord lurar risken att bli åtalad för diskriminering, hets mot folkgrupp, (religiös)kränkning eller helt enkelt bara för att vara politiskt oliktänkande. Detta när vi använder oss av våra grundlagsskyddade rättigheter.
Det har lyckats det politiskt korrupta etablissemanget (politiker & media) att fullständigt kväva oss, genom att bygga osynliga, men skyhöga murar, kring landets politiska haveri … Det multikulturella megafiaskot!
Att väcka politisk debatt är en av medias viktigaste uppgifter i ett demokratiskt samhälle. Fast märkligt nog, inte i Sverige! Inte med en bokstav kritiseras utarmningen av landet…!  I stället har man blivit den politiska korrekthetens okritiska megafoner! Varför? Jag upprepar: varför? Och hur kunde det gå så galet…?

Varför hyllas inte vi fria skribenter… som önskar skapa opinion? Som kritiserar det politiska systemet, med dess mygel, bedrägeri och förskingring av Sverige.
Framför allt: varför tillåts vi inte offentligt kritisera politikers och etablissemangets våta dröm att utplåna nationalstaten Sverige!
Varför släpps inte vi in i svensk media? Varför får bara utlänningar kritisera och skriva om (svenska) förhållanden – och få det ena erkännandet efter det andra; till och med Publicistklubbens pris! Dawit Isaak fick det för ett par år sedan, och ett par år senare ytterligare en afrikan – från Somalia… Jag finner detta ytterst oanständigt och provocerande.

Så fungerar dagens Media-Sverige! Fast människor i allmänhet inte har den blekaste aning.
Anställda ”journalister” i föreningen för inbördes beundran håller tyst; man är rädd om sina jobb och vänder bort blicken! Medan den intet ont anande genomsnittsläsaren blint litar på sin kvälls- eller morgontidning.
Läsaren vid morgonkaffet märker aldrig redaktionernas åsiktsgestapo som lusläser rapporter, manus och telegram i jakt på politisk kritik och som kan äventyra islamiseringen och mångkulturkatastrofen Sverige. Samt förstås insändare och debattartiklar… Systemkritik refuseras och förintas med ett ”klick” i den elektroniska papperskorgen.
Få har en susning om bedrägeriet och lögnerna bakom den prydliga mediafasaden, som dagligen iscensätts av politiskt korrupta redaktörer. Understödda av propagandabyrån Tidningarnas Telegrambyrå (TT).

Inte heller känner man till redaktionernas förakt för politiskt oliktänkande, som av ledarskribenter, debatt- och insändarredaktörer mer eller mindre betraktas som mentalt handikappade och sinnessjuka!
Bara för att vi önskar en Sverigevänlig politik, och vill landets bästa, och kritiserar den totalhavererade och destruktiva invandringspolitiken, riskerar man även att bli socialt utstött och klassad som opålitlig. En säkerhetsrisk. Media och etablissemanget saknar fullständigt spärrar. Desperationen känner inga gränser: senaste utspelet är att dra paralleller med Utöya och Breivik i Norge…

Politiskt korrekta papegojor
Arkitekterna bakom denna redaktionella förolämpning av verkligheten, den okultiverade attityden mot opinionsbildare och kritiker, iscensättare av bedräglig journalistik och sanktionering av den snuskiga censuren – är precis samma chefredaktörer på Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet tillsammans med de andra tidningarna runt om i landet: som så politiskt korrekt engagerat sig i fallet Dawit Isaak!  Om man inte redan kände till det…
Självgoda chefredaktörer som slår sig för bröstet, och hyllar en afrikansk journalist på en avlägsen kontinent för sina redaktionella bedrifter på en tidning i sitt hemland – vars journalistik syftade till att kritisera systemet. Chefredaktörer som säger sig slå vakt om det fria ordet!
Chefredaktörer som sedan plötsligt i nästa ögonblick konsekvent vägrar publicera systemkritiskt material i sina egna tidningar i sitt eget land, skrivet av obundna, fria svenska journalister och skribenter…!
Nej, mina vänner… Hur går detta egentligen ihop? Tycker ni att media i Sverige förtjänar någon trovärdighet? Eller att det motiverar respekt för dessa skrymtare…? Döm själva!

Om inte detta är ett skolexempel på kvalificerat hyckleri i den högre skolan, så vet åtminstone inte jag hur något sådant annars bättre skulle kunna exemplifieras!

I Sverige finns det inte längre någon medial profil värd namnet. Fast man svänger sig oblygt med yrkesbeteckningar som: chefredaktör, redaktionschef, krönikör, politisk redaktör, ledarskribent och journalist, medan man håller masken och försöker se auktoritär och skärpt ut i sin byline.
Man är nämligen livrädd för att förlora sitt ”anseende”; sina självpåtagna positioner som auktoritära politiska tyckare och ”sanningssägare” i Sverige.  Man har utsett sig själva till kollektivt politiskt medium… för att trumpeta ut vad svenska folket skall tycka och tänka i politiska frågor. Svenskarna anförtros inte själv ha egna åsikter, eller att bilda sig egen uppfattning.
Men… den dagen sanningen om Sverige exponeras offentligt, kommer landets redaktionella ”imperium” – baserat på lögn, desinformation och bedrägeri – att falla samman som ett korthus!

Redaktionella titlar till trots har man dock visat att, varken de politiska eller redaktionella ambitionerna sträcker sig längre än den till den platta, tunna LCD-skärmen framför näsan. Man är och förblir bara systemets simpla, korrupta och lydiga redskap. Politiskt korrekta papegojor… Stöpta i samma homogena, vänsterliberala/marxistiska form. Efter hand fungerande som dresserade fähundar på det politiska etablissemangets smutsiga bakgårdar.

Jack London

4 Responses to Öppet brev till svensk media: ”I multikulturens redaktionellt, grumliga bakvatten…”

  1. Janne skriver:

    Jag vill bara tacka Dig för alla Dina utmärkta inlägg.
    Det är….jag höll på att säga ett nöje att läsa dom. Tyvärr är det skrämmande läsning eftersom det är ren fakta Du kommer med!
    Skrämmande att vårt land har hamnat så djupt under isen, lika skrämmande att vi svenskar accepterar detta vidrigt vansinniga som nu händer med vårt land!
    Att ett helt folk kan låta sig kuvas och kränkas på detta sätt är ytterst märkligt.

    Jag skulle också önska att alla Dina utmärkta alster på något sätt hamnade där dom gör bästa nytta!
    D.v.s. hos myndigheter, skolor, och inte minst hos den sovande massan av svenskar!
    Eller kanske genom en fri radiokanal där en spade fortfarande är en spade och en neger en neger!
    MVH
    Janne

  2. Info skriver:

    NIKLAS ORRENIUS OCH MEDIEETABLISSEMANGET

    Sitt nationella genombrott som politisk stjärnreporter på Sydsvenskan fick NIKLAS ORRENIUS inför valet 2010 med boken ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza”. Bokens syfte, liksom flera liknande, av journalister författade skrifters syfte samma år eller året innan, var att blockera Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

    Orrenius i debattartikel i Dagens Nyheter 13/12 2011: ”Målade hakkors, sönderslagna fönster, mordbränder. Den svenska främlingsfientligheten är ingen fiktion. ´Jag trodde att jag var härdad efter tjugo år som reporter, men den här avhumaniseringen skakar mig´, skriver journalisten Niklas Orrenius.”

    I dagarna är Niklas Orrenius aktuell med en ny bok i samma anda, ”Sverige forever in my heart”. Bokens avsikt är att belysa och varna för den avskyvärda högerpopulism och islamofobi, som breder ut sig i Europa – direkt och indirekt med särskild adress till ett visst, nyblivet, svenskt riksdagsparti.

    Det kan vara av intresse att kort sammanfatta svenska massmediers mottagande av ”Sverige forever in my heart”:

    SVENSKA DAGBLADET 12/1 (Magnus Eriksson)

    ”Niklas Orrenius, journalist på Sydsvenskan, är en skicklig analytiker av politisk extremism och rasism. – – – Men den starkaste skärpan finns i Niklas Orrenius reportage om Sverigedemokraterna. Han har följt och analyserat deras utveckling i mängder av artiklar, och han sätter dem också i klargörande relation till den småpartitradition som finns i Skåne, inte bara idémässigt utan också på individplanet; de skånska Sverigedemokraterna är närmast ett pensionärshem för avdankade missnöjespolitiker.”

    EXPRESSEN 12/1 (Per Wirtén)

    ”Orrenius är inte vem som helst. Han har blivit en av landets mest läsvärda dagstidningsreportrar. Och jag gissar att han kommer [att] bli förebild för en hel generation unga kollegor. Sverige forever in my heart är ett generöst urval reportage mellan 28 juni 2008 och 23 oktober 2011.
De flesta berör vår tids stora frågekomplex: migration, gränser och rasism avlyssnade i skånskt landskap. Några är enastående. Jag tänker på berättelserna om hur protesterna mot Israels tennismatch fick fart, om de rasistiska angreppen på i [!] Malmö och stenkastningen mot i [!] Tomelilla.”

    KRISTIANSTADSBLADET 12/1 (Ingela Rutberg)

    ”övertygande reportage om främlingsrädsla och tolerans”

    TIDNINGEN KULTUREN 11/1 (Freke Reihä)

    ”Boken söker sig tillbaka till partistatsuppluckringen och den fascistbruna myllan i det segregerade Skåne”

    SYDSVENSKAN 12/1 (Stefan Jonsson)

    ”I ett annat, redan legendariskt reportage, ´Varför stenar de dig, mamma?´, berättar Orrenius om Malyum Salah Hashi i Tomelilla. Hon flydde 2009 från Somalia och från minnena av milismännen som bröt sig in i huset och våldtog hennes systrar. I sin skånska ´fristad´ blir hon varje dag trakasserad av skolelever som kastar sten på henne. En skolsköterska polisanmäler. Polisen i Tomelilla struntar i att utreda. När Orrenius rapporterat invänder läsare att ´muslimsuggan´ går i spetsen för en invasion som måste hejdas med våld.

    Orrenius journalistik gör upp med den världsbild som får sådana som Adams, de anonyma läsarna och eleverna på Kastanjeskolan i Tomelilla, men också Kent Ekeroth och Jimmie Åkesson, att tro att de är i krig. Vilket också vill säga att detta är en journalistik som gör upp med samtidens farligaste ideologi: den systematiska demoniseringen av den andre.”

    NORRBOTTENS-KURIREN 12/1 (Sara Ullberg)

    ”I boken Sverige forever in my heart samlar Niklas Orrenius sina mest tankeväckande reportage. Vi talas vid en torsdag i mellandagarna. För Niklas Orrenius har dagen börjat med ett maskinskrivet vykort i brevlådan. Undertonen är hotfull, avsändaren en karaktäristisk pseudonym: ´Patriot Holger Svenske´.

    Hatet som riktas mot honom är det värsta med jobbet, säger han. Men det är inte bara Sverigedemokrater och antimuslimer som kanaliserar sin aggressivitet mot Sydsvenskans reporter. De verbala spyorna, det hämningslösa raseriet kommer stundtals från helt oväntade riktningar.”

    AFTONBLADET (Samuel Edquist)

    ”mästerliga reportage om vardagsrasism, klassförakt och homofobi”

    ”Sydsvenskans Niklas Orrenius är en av våra främsta skribenter. Jag sträckläste hans reportagesamling om Sverigedemokraterna, Jag är inte rabiat – jag äter bara pizza (2010). I nya Sverige forever in my heart är innehållet mer skiftande. Flera av dem handlar fortfarande om SD och dess livmoder i form av svensk vardagsrasism, men nu får vi även läsa om svälten i östra Afrika, krisdrabbad svensk glesbygd, religiöst motiverad homofobi och mycket annat.

    Åtskilliga av de välskrivna och fängslande texterna behandlar intolerans inför det främmande. Vi får läsa om klassföraktet när Lundaspexare driver med kusinen från landet (Eslöv), om hantverkarfirman i just Eslöv som kallar en invandrarfamilj för ´Familjen Kebab´, om hederliga svenskar som stenar muslimer i Tomelilla – och lika hederliga poliser som skiter i att utreda brottet. Tvärt emot den dominerande bilden att svensk rasism främst göds i vita arbetarklassområden, får vi veta att Limhamn, Västra Hamnen och Lilla Torg är de farligaste områdena i Malmö för muslimer att vistas i.”

  3. Göran skriver:

    Artikeln är en korrekt beskrivning på ett sjukdomstillstånd i ett land som är på väg att gå under.

    Politiker och myndigheter har på ett finurligt sätt lyckats med konststycket att samla den medial makten i sin hand. Verktyget kallas presstöd och med hjälp av det dikteras villkoren.
    Riktlinjerna för det är tydligt angivna i det lilla Saltsjöbadsavtalet. Ett avtal man dock ihärdigt förnekar, trots att texten för flera år sedan läckt ut.
    Sturderar man texten, finner man att den följs till punkt och pricka.

  4. Tack info…

    ”Nationellt genombrott som politisk stjärnreporter på Sydsvenskan”. Jo, jag tackar jag. Möjligen i den interna redaktionella ryggdunkarklubben. Jo, det är sannerligen en merit som heter duga – i den svenska mediala ankdammen…
    Det är inte för inte, som Sverige brukas kallas för medelmåttornas förlovade paradis. Och i det här fallet snackar vi inte ens om medelmåttor…!

    Att svensk, vänstervriden och marxistisk politisk korrekthet är en oerhört smittsam farsot, av epidemisk karaktär, står utom allt rimligt tvivel.
    De som inte kände till det innan – får med råge detta bekräftat av både Orrenius och av alla PK-papegojorna (kläckts och uppväxta i samma bur) i det samlade hyllningskacklet.
    Hela den svenska ”mediaeliten” är kraftigt nedsmittad, om detta råder ingen tvekan. Åkomman förefaller följa samma utvecklingsfaser som syfilis.
    Den samlade mediakåren tycks befinna sig i tredje stadiet; det allvarligaste, och där utgången på förhand är given, eftersom man slarvat med medicineringen. Hjärnorma syns kraftigt angripna av PK-röta… vilket bevisligen slagit ut omdöme likväl som förnuft. Dessutom tycks man ha förlorat både syn och hörsel!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: