Detta måste väl vara en orsak att dra in biståndet helt? Från SvD. Men jag tror inte det kommer att ske. Här är fakta i bistånd i siffror. För 2008. Läs vad de styrande i Zimbabwe håller på med. Minns sedan att de är SAP och Vänsterns förebilder.Bara för att ge er ett smak prov från 2007 i kommunist hyllning….
”2004 bestämde regeringen att vår farm skulle gå till Nathan Shamuyarira, en av Mugabes ministrar, över 80 år gammal. Han kom ut en dag med i kortege med polis och automatvapen och sa: ”Detta är nu min farm”.
–Jag svarade att vi inte fått ersättning för gården och att vi tänker ställa ministern till svars om han inte går den legala vägen.
Ben Freeth och familjen förstod det skulle bli en tuff tid, men de ville vara lojala med de anställda. De hade sett hur arbetarna alltid sparkades ut när farmarna gav upp. Ofta kom hela delegationer och stod och skrek på gården, eskorterade av polis.
–Jag har blivit misshandlad fyra gånger, men inget var som den 29 juni, strax innan vi skulle åka för att vittna i SADC-domstolen.
Den gången kom 30 militanter. Först angreps Mike Campbell. Han kollapsade efter slag mot huvudet med gevärskolvar. När hustrun Angela försökte ingripa slogs hon i huvudet och armen bröts.
–Jag fick bud från arbetare och körde snabbt dit. De började skjuta mot min bil och jag krockade med träd. De drog ut mig och började slå. Jag fick en tolv centimeter lång spricka i kraniet.
Oväntat körde Laura Freeths bror in på gården. Han hade hört skott på avstånd.
–De lastade oss på flaket och flydde. Lauras bror följde efter. Han fick 14 skott i bilen, men gav upp först när två kulor strök intill huvudet.
–De tog oss till ett indoktrineringsläger, med ett hundratal ungdomar, alla höga av marijuana. De hällde kallt vatten över oss, slet av kläderna, dansade runt oss och fortsatte misshandeln hela natten. De tvingade oss sjunga kampsånger. När svärmor inte kunde orden och sjöng en barnvisa istället stack de ett brinnande vedträ i hennes mun. De försökte hugga av hennes fingrar för ta ringarna, men hon bad om tvål och lyckades kränga av dem.
På morgonen släpptes de, liggande på en väg. Ben lyckades ta sig till ett hus och ringa efter hjälp. Svärföräldrarna gav upp efter tortyren och flyttade in till Harare. Men inte Ben och Laura.
–Vi stannade på gården och attackerna fortsatte. En natt trängde 15 personer in i vårt hus och drog brinnande bildäck genom vardagsrummet. De hotade att döda oss, bränna vårt hus och äta våra barn.
Under nätterna dödades djuren, 500 zebror, strutsar och antiloper slaktades systematisk.
–Inte ett enda djur finns kvar. Vi har gripit tjuvjägare flera gånger, men polisen vägrar arrestera dem.
Den 3 augusti var allt över. Bostadshuset, fyra anställas hus, safarianläggningen och textilfabriken brändes. Maskiner och lager förstördes. Nu hyr familjen ett hus i den lilla staden Chegutu.
Varför gav ni inte upp tidigare?
–Detta är vårt hem och vi känner ansvar för de anställda. Mer än 500 bodde på farmen. När jag går på gatan kommer hela tiden svarta zimbabwier fram och ber oss att stanna. På sjukhuset efter tortyren kom vilt främmande och gav mig pengar eftersom vi förlorat allt.”
Det finns alltid pengar då gamla SAP och Vänster vänner skall födas.
Mvh Varjager
Varjager's Weblog 