Insändare

Inlägg från våra läsare.
Insändaren svarar för innehåll och faktauppgifter.
————————————————————————————

4 kommentarer till Insändare

Anders K skriver:

31 juli, 2011 kl. 6:15 e m

Bra blogg!

Synd bara med syftningsfelet i headern;

I vår del av världen. En titt på fosterlandet och dess styrande elit med kritiska ögon

Så den styrande eliten har kritiska ögon?

Svara
- varjager skriver:
  
  31 juli, 2011 kl. 9:38 e m
  
  Nej men vi har.
  
  Svara
Ferenc Horvath skriver:

3 mars, 2012 kl. 3:51 e m

Helg-läsning för PK- maffians anhängare:

Läs, begrunda och skäms!

”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.
Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.
Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen.
Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.”
(Vilhelm Moberg, ur Svensk strävan, 1941.)

Svara
- RPersson skriver:
  
  13 mars, 2013 kl. 3:09 e m
  
  Du Ferenc Horvath; varför Sverige utvecklats till att bli ogästvänligt för invånarna, det är ett kallt elakt klimat mellan människor… Det är för att landsbygden med allt det står för av sammanhållning, har försvunnit. Det VAR enklare på 50-talet, avsaknaden av tekniken som finns i dag och med den mediautbudet och att vi sitter så här vid datorn och tycker av oss, jag minns också den enkla världen på 50-talet. Men var man fattig och utan nätverk och psykiskt stark eller fysiskt stark med ett bra självförtroende, utan ägodelar, inga pengar, inga starka släktingar osv, jaa, då hade man det som idag faktiskt. Jag kan också längta tillbaka, vem gör inte det? Vad man längtar tillbaka till, är just naturen, det enkla umgänget, att (även i min familj) man spelade spel, gick till kyrkan, lekte ute hela dagarna, man gladdes åt julafton, julottan klockan sju på morgonen, grannar bjöd varandra, man pratade om det nära, man sportade mycket, odlade på tomten så man inte svalt. Det här finns inte kvar längre.
  Kanske är det en utveckling som liksom går av sig självt. Människoarten utvecklas och det gör ont. Vad tror du och Ni? Hej
  
  Svara