Integrationsdebatten har en stark tendens att fokusera på invandrarna och deras problem i det svenska samhället trots att helhetsperspektivet rimligtvis är stora förbättringar jämfört med deras situation i hemlandet, skriver docenten i Ekonomi, Jan Tullberg på Newsmill.
Den omfattande invandringen medför avsevärda försämringar för många svenskar, i synnerhet arbetarklassen.
De invandrare som kommer till Sverige – huvudsakligen asylsökanden, med otillräckliga skäl för asyl, och anhöriga till personer som inte heller är flyktingar – anses utgöra en högprioriterad grupp.
Den svenska underklassen bortprioriteras liksom de mest utsatta, de flyktingarna som lever i tredje världen med en assistans från FN som är en bråkdel av vad Sverige lägger ner på sina asylsökande.
”Ensamkommande flyktingbarn” får resurser som vida överstiger vad som satsas på fosterhem, åldringsvård mm.
Den rörliga statliga ersättningen på 1 900 kr per dygn överstiger mer än hundrafalt den internationella fattigdomsgränsen (en dollar om dagen vid 1995 års penningvärde). Ja ersättningen motsvarar ungefär vad en svensk familj på fyra personer betalar för ett dygn vid ett all inclusive hotell vid Röda havet.
Skolkostnaderna i Sveriges har redan differentierats så att ”invandrartäta skolor” genomgående får betydligt mer resurser. I vissa fall är lärartätheten den dubbla med en budget upp till 100 % mer per elev.
Invandrarnas låga förvärvsprocent lockar till speciella åtgärder. ”Instegsjobben” riktar sig öppet till invandrare och diskriminerar svenskar.
Välfärdsstatens sista skyddsnät socialhjälpen (nyligen omdöpt till eufemismen ”förvärvsstöd”) har en kraftig invandrarbias.
I dagens Sverige är det normalt i en vanlig kommun att 60 % av förvärvsstödet ges till invandrare som utgör 15 % av kommunens innevånare. Den genomsnittlige invandraren får över sju gånger mer i bidrag än den genomsnittlige svensken.
När etablissemanget överger dem och medelklassen tiger uppfattar många i arbetarklassen att det sociala kontraktet är brutet.
Det finns inte längre ett nationellt projekt där den inhemska befolkningen prioriteras jämfört med utlänningar.
En del nyliberaler kan se detta som en önskvärd utveckling, men den svenska arbetarklassen, liksom den invandrade, lär välja mer kollektivistiska än liberala lösningar.
Endast politiker som önskar ett samhälle med skärpta motsättningar har skäl att vara nöjda. Både en socialdemokratisk välfärdsstat och ett liberalt välfärdssamhälle hotas av den rådande invandringspolitiken, skriver Jan Tullberg.
Inlägget är politisk dynamit och manar till eftertanke. Läs hela inlägget.
//Elfyma+
Relaterat:
Politik handlar om att prioritera rätt