Skuldkrisen: Den som är satt i skuld är icke fri, använde Göran Persson som titel på den bok han publicerade 1997, om hur han med besparingar och höjda skatter sett till att Sverige – med Perssons egna ord – ”återfick sunda statsfinanser” säger Dan Jönsson i P1-programmet OBS och fortsätter:
Ja, det är sunt bondförnuft att den som har egna pengar är oberoende, medan den som måste låna av andra också gör sig beroende av dem.
Men samtidigt är det en sanning med modifikation eftersom det ekonomiska systemet i stort utgörs av olika beroendeförhållanden, som det inte alltid är så enkelt att överblicka. Det är ett komplicerat nät av relationer där det som händer på en finansbörs i ett land, i allra högsta grad påverkar vad som blir kvar i en liten pengabörs på andra sidan jordklotet.
Hur blir man rik ?
För de allra flesta svenskar har det de senaste tjugo, trettio åren funnits i princip ett säkert sätt: man tar ett lån, köper ett hus och säljer det några år senare för dubbla priset.
Hur länge kan vi hålla på så här ?
Svaret är enkelt: vi kan hålla på så länge alla tror att det fungerar. Sedan går det inte längre.
Statsfinanserna är fortfarande som det heter ”sunda”, och mitt i oredan kring den krisande euron och sprickorna i den amerikanska dollarfasaden uttalar sig riksgäldens chef Bo Lundgren, som menar att Sveriges statsskuld är för låg. Den borde öka.
Den bistra sanningen är den att Sverige hela tiden varit skuldsatt ungefär som andra länder i den rika världen. Det syns bara inte.
Sant är att den svenska statsskulden ligger på en historiskt låg nivå, bantad till dagens trettiofem procent av BNP från cirka åttio procent i mitten av nittiotalet.
Men parallellt med ”saneringen” av de statliga finanserna har istället hushållens skuldsättning ökat dramatiskt. De privata skulderna (alltså våra bolån, i princip) uppgår idag till hisnande 2700 miljarder kronor, nära tre gånger statsskulden. Och alltså bortemot hundra procent av BNP.
Men våra bostadslån betraktas inte som ett statsfinansiellt problem så länge de ökande skulderna vägs upp av en motsvarande ökning av hushållens förmögenheter.
Men det är en farlig, cirkulär matematik. Den privata förmögenhetsökningen består nämligen till allra största delen av just ökade fastighetsvärden, som i sin tur är en följd av låga räntor.
Skulle räntorna stiga med ett par procent, och sätta press på bostadspriserna – det vill säga: om den svenska bostadsbubblan skulle spricka – måste i sista hand staten gå in och täcka förlusterna. Alltså precis vad som hände i USA under finanskrisen 2008, när tusentals låntagare plötsligt inte kunde betala sina huslån och banksystemet hotade kollapsa. Eller på Island – där banksystemet faktiskt bröt ihop och blottade tomheten i det skuldfinanserade överflödet.
Låga räntor och höga bostadspriser fungerar som ett sätt att dölja statsskulden.
Det är ett demokratiskt problem att invagga ett folk i inbillad rikedom samtidigt som deras skulder kryper över taknocken.
Det svenska folkhushållets skuldbomb brinner på – och den kan inte släckas, bara skickas över till någon annan.
Vem som ska hålla i den när det smäller är den verkligt explosiva frågan. (läs Hela inlägget).
Kommentar:
Gissar att notan (som vanligt) landar hos spararna genom att inflationen tillåts skena iväg. Vi har varit om det förr.
När Sverige hamnade i ekonomisk kris på 1970- och 1980-talet brukade det leda till devalvering av kronan. Det blev åtskilliga gånger, fram till hösten 1982 då kronans värde skrevs ner med 16 procent. (DN).
Dags att plocka ut sina sparpengar och fylla bankfacket med guldtackor (för att inte bli blåst ännu en gång) ?
//Elfyma+
Publicerat av elfyma+ 
