Mustafa- och Waberi-affärerna visar på partiernas förfall

Folkstyret måste återvitaliseras för att hindra det moraliska förfallet inom politiken.

En viktig åtgärd är att avveckla det skattefinansierade partistödet, att lagstifta om att politiska partier därutöver måste visa upp vilka som bidrar finansiellt till verksamheten och att politiker skall lyda under samma anställningsvillkor som de kollektivanställdas, skriver Lars Bern på Newsmill.

Skandalen med Socialdemokraternas S inval av ordföranden för den politiska organisationen Islamistiska Förbundet i partistyrelsen och Nya Moderaternas M inval av en medlem och tidigare ordförande i samma politiska organisation på en riksdagsplats, bekräftar den utveckling som jag pekat på.

Båda partierna låter sig representeras av personer som företräder helt andra grundläggande politiska värderingar i centrala frågor, än de man går till val på. Med andra ord ett ohederligt och oetiskt agerande från landets två främsta partier, enbart i syfte att vidga sin maktbas.

Det moraliska förfallet för partierna tog sin början den dag de tröttnade på att finansiera sin verksamhet via stödjande medlemmar som lojalt betalade sin medlemsavgift.

Idag är medlemmarnas bidrag till partiernas intäkter betydelselösa tre procent och därmed har partiernas intresse att locka fler medlemmar försvunnit. Det avspeglas i snabbt sjunkande medlemstal.

På sextiotalet var tjugo av hundra väljare med i något parti, idag är det tre av hundra som är med och flykten har inte avstannat.

Bara Sverigedemokraterna SD har fortfarande en folkrörelseprägel med stigande medlemstillströmning, skriver Lars Bern. (Läs mer).

Kommentar:
Lars Bern vågar sticka ut hakan och säga att ”kejsaren är naken”.
Vi behöver fler opinionsbildare av hans kaliber för att inte kvävas i politiskt korrekt självgodhet och förljugenhet.
Fler inlägg av Lars Bern.

//Elfyma+

Svenska kyrkan stödjer åsiktsförtryck.

De använder till och med kollekten för att sponsra Helle Klein och hennes hatiska anhang. Marcus Birro skriver i dagen.

”Jag har fått flera upprörda, sorgsna och uppgivna mejl från människor som känner sig väldigt förolämpade av Dagens Seglora. Det är grova anklagelser om rasism, rena lögner, personliga förföljelser och som driver upp ett debattklimat som är djupt ovärdigt och extremt okristet.
När blev Helle Klein chefsteolog för Svenska kyrkan? Är det okej att dina kollektpengar går till folk som ringer meningsmotståndares arbetsgivare och beskyller dem för rena lögnerna?
Jag är dessutom något så fördärvligt som vit, medel­ålders, kristen och heterosexuell. Framför allt är jag man. Allt detta kombinerat diskvalificerar mig från i stort sett alla diskussioner som vänstern, både inom och utanför kristenheten, startat eller gjort till sina. Vänstern har gjort till stor sak att misskreditera sina meningsmotståndare. Man kan beskylla Twitter för att vara en sandlåda men det är inte vilka som helst som stövlar in med sina röda spadar.
För en tid sedan blev jag beskylld för att vara en ”otäck, liten människa” av Lars Ohly. Han har tidigare beskyllt mig för allt möjligt. Regissören Ulf Malmros har kallat mig hjärntvättad, Alex Schulman kallar min mor för spritluder och mig för sinnessjuk, hans före detta hustru kallar mig för galet fyllo och jag får ofta höra att jag ska dö och att mina barn ska dö.
Sveriges samlade humorelit, med Magnus Betnér i täten, har ägnat år åt att skrika ”Jag hatar Marcus Birro” från scener runt om i landet under flera år.

I kristenheten är det ungefär samma sak. Helle Klein och hennes politiska lobbygrupp Dagens Seglora är subventionerad av Svenska kyrkan. Stockholms stift har beslutat att stödja Dagens Seglora med en stiftskollekt. Det är mycket märkligt. Jag trodde kollekt samlades in för utsatta människor, för projekt mot hunger, för solidaritet, till de hemlösa, till de sjuka, gamla, fattiga och ensamma. Jag vill inte skänka pengar till Helle Klein. Hur kan denna ordning föreligga? Det är bara en stilla fråga.

Det är skillnad på hat och hat. Det ”goda, fina” hatet finns också i kyrkornas värld. Även där har samtalsklimatet förråats och förgrovats. Det är präster och kristna människor som ägnar sig åt det.

Den kyrkligt finansierade tankesmedjan Seglora smedja har satt i system att stämpla sina kritiker som just extremister, islamofober, främlingsfientliga och i maskopi med Behring Breivik. Detta sker genom en lång rad metoder: från antydningar och associationer till uttalade anklagelser, rena smutskastningskampanjer och på nätet iscensatta drev.

Smedjans skribenter har exempelvis kontaktat en enskild persons uppdragsgivare och utpekat denna som extremist. Man har också försökt tvinga en journalist att lämna ut intervjumaterial som skulle användas i en kampanj mot samma person.

Det finns snart sagt ingen kritiker av Seglora smedja (kritik som ofta handlar om att den driver partipolitiska socialdemokratiska linjer trots att den påstår sig vara oberoende och att detta finansieras av Svenska kyrkan) som inte utmålats som att fiska i grumligt högerextremt vatten.

Den som försvarar sig och visar på vilket sätt smedjan ljugit och förtalat blir kallad martyr, förlöjligad eller påstås komma med konspirationsteorier och tigs ihjäl. Det är klassisk mobbar retorik. Den som blir utsatt blir utsatt en gång till när hon får höra att hon är ett patetiskt offer som ”gråter ut”.”

Jag tycker att Birro är en modig man som vågar säga ifrån. Jag tycker dessutom att den som Magnus Betnér förolämpar är alltid den större människan. Magnus Betnér är den lägsta livsformen i mina ögon. Han sparkar alltid neråt och slickar brutalt uppåt. Samt vad kan man säga om Alex Schulman? En mer intet sägande person får man leta efter.

Varjager

Ointressant TV-program med förutsägbara politiker

I dag har SVT:s nya politikprogram premiär. Programledare Mats har bjudit in två aktuella gäster – statsminister Fredrik Reinfeldt och Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt initiativ.

”Programmet är en stor politisk fest för alla som är intresserade av politik. Vi vet att intresset för svensk inrikespolitik växer, säger programledare Mats Knutson och fortsätter:

– Nästa år är det ett supervalår med fyra val: Val till kommunen, landstinget, riksdagen och Europaparlamentet (SVT).

Kommentar:
Valrörelsen har startat i PK-media. Nu ska Gudrun Schyman och hennes lilla navelskådarsekt promotas till varje pris.

Det hade varit intressantare med en debatt mellan Reinfeldt och riksdagens enda oppositionsledare Jimmie Åkesson om regeringens ansvarslösa invandringspolitik. Inte minst mot bakgrund av den senaste överenskommelsen med MP.

Själv väljer jag att göra något roligare än att delta i denna trista och förutsägbara ”fest”.

//Elfyma+

Billströms förnedring

Regeringen har infört en invandringspolitik som har gått helt överstyr, skriver finansmannen Olof G. Hedengren i sin senaste krönika på Realtid.

Kostnaderna skenar och får nu döljas så gott det går med ”cooking in the books”.

Lagar införs men skall sedan inte följas i den politiska korrekthetens namn.

Centralstyrningen är grynhård, ingen minister tillåts säga som det är. Kejsaren är naken men faen tar den som påpekar det.

Vilket apspel! Reinfeldt och Moderaterna håller på att krackelera och under sådana förhållanden går det inte att hålla alla i schack.

Sanningen måste förtigas till varje pris. Billström säger det alla vet är sant och han har insett att han tilldelats svartepetterposten i regeringens misslyckande. (Läs mer-Realtid).

Kommentar:
Hedengrens krönikor brukar vara klarsynta och läsvärda.
Bloggen har därför en länk till krönikorna.

//Elfyma+

Arbetarklassen förlorar mest på massinvandringen

Integrationsdebatten har en stark tendens att fokusera på invandrarna och deras problem i det svenska samhället trots att helhetsperspektivet rimligtvis är stora förbättringar jämfört med deras situation i hemlandet, skriver docenten i Ekonomi, Jan Tullberg på Newsmill.

Den omfattande invandringen medför avsevärda försämringar för många svenskar, i synnerhet arbetarklassen.

De invandrare som kommer till Sverige – huvudsakligen asylsökanden, med otillräckliga skäl för asyl, och anhöriga till personer som inte heller är flyktingar – anses utgöra en högprioriterad grupp.

Den svenska underklassen bortprioriteras liksom de mest utsatta, de flyktingarna som lever i tredje världen med en assistans från FN som är en bråkdel av vad Sverige lägger ner på sina asylsökande.

”Ensamkommande flyktingbarn” får resurser som vida överstiger vad som satsas på fosterhem, åldringsvård mm.

Den rörliga statliga ersättningen på 1 900 kr per dygn överstiger mer än hundrafalt den internationella fattigdomsgränsen (en dollar om dagen vid 1995 års penningvärde). Ja ersättningen motsvarar ungefär vad en svensk familj på fyra personer betalar för ett dygn vid ett all inclusive hotell vid Röda havet.

Skolkostnaderna i Sveriges har redan differentierats så att ”invandrartäta skolor” genomgående får betydligt mer resurser. I vissa fall är lärartätheten den dubbla med en budget upp till 100 % mer per elev.

Invandrarnas låga förvärvsprocent lockar till speciella åtgärder. ”Instegsjobben” riktar sig öppet till invandrare och diskriminerar svenskar.

Välfärdsstatens sista skyddsnät socialhjälpen (nyligen omdöpt till eufemismen ”förvärvsstöd”) har en kraftig invandrarbias.

I dagens Sverige är det normalt i en vanlig kommun att 60 % av förvärvsstödet ges till invandrare som utgör 15 % av kommunens innevånare. Den genomsnittlige invandraren får över sju gånger mer i bidrag än den genomsnittlige svensken.

När etablissemanget överger dem och medelklassen tiger uppfattar många i arbetarklassen att det sociala kontraktet är brutet.

Det finns inte längre ett nationellt projekt där den inhemska befolkningen prioriteras jämfört med utlänningar.

En del nyliberaler kan se detta som en önskvärd utveckling, men den svenska arbetarklassen, liksom den invandrade, lär välja mer kollektivistiska än liberala lösningar.

Endast politiker som önskar ett samhälle med skärpta motsättningar har skäl att vara nöjda. Både en socialdemokratisk välfärdsstat och ett liberalt välfärdssamhälle hotas av den rådande invandringspolitiken, skriver Jan Tullberg.

Inlägget är politisk dynamit och manar till eftertanke. Läs hela inlägget.

//Elfyma+

Relaterat:

Politik handlar om att prioritera rätt

Hundar och riksdagsmän slipper våndas i vårdköerna

Vi är många som våndas i ändlösa vårdköer till den svenska sjukvården.

Efter införandet av kömiljarden går det inte ens att ställa sig i vårdkön.
Sjukhusen vill dölja att de inte klarar kraven för att få kömiljarden.
Vi ska nu ”vänta tills de hör av sig” i en oviss framtid.
Hundägare skulle knappast nöja sig med detta besked för sin vovve.

Det är stor skillnad i väntetid mellan djursjukvård och vanlig sjukvård. 

En ny höftled för en hund kan ordnas på en vecka.
Motsvarande höftled för en människa tar månader – eller till och med år från första besök till utförd operation.

Vad beror det på? Är det viktigare med snabb vård för hunden?, skriver Jenny Stenberg på Newsmill.

Olika politiska åtgärder har satts in genom åren.

Det har varit miljardsatsning hit och miljardsatsning dit i syfte att landstingen ska få ner väntetiderna.

Borgerliga landstingsledningar har även försökt med vårdvalsmodeller och en ökad mängd vårdgivare. Tanken är att konkurrens om patienterna ska korta väntetiderna.

Resultaten har inte varit helt lysande, varken för de rödgröna eller för de borgerliga, skriver Jenny Stenberg.

Kommentar:
Jenny Stenberg har så rätt -resultaten har inte varit lysande.
Landstingen har blivit en lekstuga för aparta särintressen som äventyrar kärnverksamheten.
MP-politiker vill att Landstinget satsar på vindkraftverk och etanolbilar i stället för sjukvård.
Vårdköerna har blivit vår tids ättestupor.
Vi förväntas arbeta tills vi stupar.  Se tidigare inlägg.
Men makthavarna och deras vovvar slipper våndas i vårdköerna.
Det får vi vara tacksamma för.

Elfyma+

”Näthatarna” saknar goda förebilder hos makthavarna

Om vi skall kunna komma tillbaka till ett någotsånär civiliserat debattklimat i våra medier och på nätet måste makthavare och media föregå med gott exempel, skriver klimatdebattören Lars Bern.

Vi som inte livnär oss på politik vill ha en fri och allsidig debatt om allt som rör den politiska processen utan att bli förolämpade och hotade av yrkespolitiker och journalister.

De hatiska argumenten på nätet har sina rötter i en växande känsla av maktlöshet och i dåliga föredömen bland samhällets elit.

Valet av debattklimat har ursprungligen gjorts av etablissemangets sätt att försvara sina egna fastlåst uppfattningar på en rad områden.

Det handlar således inte bara om en främlingsfientlig och kvinnohatisk mobb som de senaste veckornas debatt försökt ge sken av. Vi är väldigt många fler som drabbats av det debattklimat som samhällets elit satt upp.

Om vi skall kunna komma tillbaka till ett någotsånär civiliserat samtal i våra medier och på nätet måste makthavare och media föregå med ett betydligt bättre exempel än de gör idag.

Och alla de hundratusentals väljare som idag, kanske av vanmakt, väljer ett missnöjesparti förtjänar att ses lika mycket som alla andra väljare, skriver Lars Bern (Läs mer).
Relaterat: 
Det medieeliten kallar näthat är egentligen ett vrål av maktlöshet …

 

Kommentar:
Lars Bern tillhör de mer sansade och kunniga klimatdebattörerna i landet.
När han på vetenskapliga grunder ifrågasätter miljö/klimatmyterna bemöts han med personangrepp, istället för sakliga argument.
Ämnet är nästan lika tabubelagt som invandringspolitiken.
Makthavarna tillåter bara sina egna åsikter. Allt annat är ”näthat”.

//Elfyma+

Verklighetsförfalskning förklarar SD:s framgång

Att den svenska invandringspolitiken aldrig varit folkligt förankrad bevisas av att vi nu utifrån en enda fråga – invandringen – upplever en kraftigt växande missnöjesrörelse som knappt existerade för ett decennium sedan, skriver Moderaten Björn Schaerström, i Dagens Samhälle.

I morgonsoffor, debattprogram och intervjureportage trängs de. Politiker, journalister och kändisar som i en flod av mer eller mindre medieregisserade kampanjer, slåss om att klä av Sverigedemokraterna in på bara skinnet.

Självsäkra förståsigpåare som med hemsnickrade teorier deklarerar att partiets framgångar beror på allt ifrån lågkonjunktur, mediala misslyckanden eller trubbig debatteknik till att ingen tar itu med dem. Allt medan landets ledande missnöjesparti växer som en majsbroiler.

Liksom regeringen är de nämligen i otakt med opinionen.

En mer verklighetsnära bakgrundsbild kan se ut så här:
SD vinner mark därför att allt fler väljare tycker att invandringen är för stor och måste begränsas.

Arbetslöshet i Sverige är ett megaproblem sedan länge. Särskilt bland invandrare. Och alldeles särskilt bland invandrarungdomar.

Prognoserna för Sverige är dystra. Det finns inte jobb för alla. Att spä på gör inte saken bättre.

Invandrare stjäl inga jobb säger kritikerna. Rätt. Men ökad invandring resulterar i fler som blir utan.

Väljarna gillar inte heller att vi drar på oss kostnader vi inte behöver. Ständigt ökade kostnader för allt fler invandrarkategorier och arbetslösa går inte ihop.

Väljarna köper inte förklaring att detta saknar betydelse och gillar inte att allt fler skall åka snålskjuts på deras bekostnad. (Läs hela artikeln).

Kommentar, med historisk bakgrund. 

Den närande arbetskraftsinvandringen upphörde i början av 70-talet när lågprisländer började konkurrera ut den svenska industrin och arbetslösheten ökade kraftigt. Det var då man skapade eufemismen ”friställd”, för att det inte skulle kännas lika hemskt att få sparken. 

Det fanns inte längre något behov av arbetskraftsinvandring varför LO sa tvärstopp.

För att ändå kunna ta emot chilenare och andra som gjort sig obekväma i sina hemländer skapades bidragsinvandringen. Chilenarna skulle leva på bidrag -inte konkurrera om de fåtaliga industrijobb som fanns kvar.

Samtidigt konstruerades mängder med mer eller mindre nödvändiga jobb inom den offentliga sektorn för att sysselsätta övertaliga industriarbetare och nyanlända bidragsinvandrare.

För att finansiera den svällande ofantliga sektorn krävdes ständiga skattehöjningar.
Skatterna blev så höga att det blev skatterevolt.

Det lönade sig inte längre att jobba över då marginalskatten var uppåt 80% för en vanlig arbetare ! (Jag var en av de drabbade).

Det var då Astrid Lindgren skrev sagan om Pomperipossa i Monismanien, som hade 102% marginalskatt !

Astrid Lindgren hånades av Finansminister Gunnar Sträng. Men det var hon som hade rätt och Socialdemokraterna förlorade nästa val.

Vad kan vi lära av historien ?
-De enkla industrijobben har flyttat ut från Sverige (läs mer).
-Politiker kan bara skapa skattefinansierade jobb som driver upp skatterna.
-Politiker kan bara omfördela arbetslösheten med arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
-Vi ska bara importera specialister som arbetsmarknaden verkligen behöver.
-Vi ska inte importera analfabeter och andra icke anställningsbara,
och sedan försöka återskapa okvalificerade skattefinansierade låtsasarbeten bara för att sysselsätta dem.

Vi får en ny skatterevolt om makthavarna inte lär sig av historien..
Eller så röstar vi på Sverigedemokraterna för att markera vårt missnöje.
Kommer PK-muren att krackelera 2013 ?

//Elfyma+

Politik handlar om att prioritera rätt

Politikens heliga kor och gökungar får inte ifrågasättas.
Det vore politiskt självmord i dagens Sverige
SD gjorde det i sin valfilm 2010 och blev hudflängda i media.
De hade fräckheten att ”ställa olika grupper mot varandra”.

Vi hjärntvättas ständigt med dessa mantran
”Sverige är riiikt” och  ”Det måste få kosta”
”Vi har råd att vara generööösa”
”Vi får inte ställa olika grupper och behov mot varann”.
Och vi ska vara ”solidaaariska” mot hela världen

Arroganta politiker eldar upp sedlar för att visa hur rika vi (de) är.

Men när vi själva behöver hjälp är pengarna märkligt nog ”slut”.

Vår tids heliga kor och gökungar har inget budgettak

• Bidragsinvandringen -det stora förtärande svarta hålet
• All-Inclusivehotell med personliga uppassare för skäggiga barn
• Integrationen, med många meningslösa projekt
• Biståndet -VM i bortkastning av våra pengar
• Gratis sjuk- och tandvård och utbildning för illegala invandrare
• LSS /Assistansersättningen -välfärdens glupska gökunge

• Socialbidrag -för att dölja politiska misslyckanden
• Presstödet -stödutfodring av allt för många usla journalister
• Kulturstödet -stödutfodring av den ofantliga kultureliten
• Partistödet -stödutfodring av partiernas trogna ja-sägare
• Politikerpensioner -förtidspension till avsuttna unga politiker
• Religionsstöd -stödutfodring av sagoberättare och deras fans
• Kommunala skrytbyggen -politikers äreminnen över sig själva

För övriga områden gäller besparingar och nedskärningar
Pengarna räcker idag inte ens till välfärdens kärnområden.
Äldreboenden läggs ner och rustas upp till All-Inclusivehotell, med personlig uppassning, för fullt friska ”barn” med kraftig skäggväxt.
1,3 miljoner svenskar vårdar en närstående, ofta helt utan ersättning.
Därav 100 000 som tvingas gå ner i arbetstid för att vårda närstående.
De 16 000 som har LSS/assistansersättning får 30 miljarder kr/år...
Den totala kostnaden uppgår dock till 66miljarder per år (Källa)

Politikens heliga kor och gökungar eroderar vår välfärd !

Politiker: Varför satsa på åldringar som inte ens orkar rösta ?
Det vinner man inga val på. Ej heller några politiska äreminnen.

//Elfyma+

Relaterat:
Om ekonomi och hoten mot välfärden

Medias maktkoncentration hotar demokratin

Murdochimperiet bör upplösas för att undvika makmissbruk”  skriver Bonnierimperiets DN.se, utan tillstymmelse till självkritik.

Den brittiska Labourledaren Miliband vill begränsa Murdochs marknadsandel på den brittiska tidningsmarknaden då han har för mycket makt över det offentliga livet i Storbritannien.

Murdoch-familjen kontrollerar 20 procent av den brittiska mediemarknaden.
– Jag anser att det är en osund situation, eftersom så mycket makt i en persons händer helt klart har lett till
maktmissbruk i hans organisation. Sådan maktkoncentration är rätt och slätt farlig, sade Miliband i en intervju i The
Observer.
I det perspektivet föreslår labourledaren att regler ska begränsa enskilda personers ägarandelar i medieföretag i
Storbritannien.
I kölvattnet på avlyssningsskandalen har både politiker och brittisk polis kritiserats för att ha haft för täta band till
Murdochkoncernen.

Murdochs politiska makt har hittills varit så stor att ingen politiker vågade stöta sig med honom. Inte förrän nu efter alla skandaler. Tony Blair anses ha gått i Murdochs ledband för att vinna valet.

Hur ser det då ut i svensk media ? 
Svaret är att maktkoncentationen till familjen Bonnier är så stor att ingen svensk politiker längre vågar ifrågasätta Bonnierfamiljens makt. Det vore politiskt självmord.

Och det är nog ingen slump att Sverige, som enda land i världen, lagfäst det närmast utdöda jiddish som officiellt minoritetsspråk i Sverige. Det var Göran Perssons tack för Bonnierimperiets stöd i tidigare valrörelser ?

De sammansvurnas kippagäng i synagogan.
Fr. v. riksdagens talman Per Westerberg, förre statsministern Göran Persson, civil- och bostadsminister Stefan Attefall, Tobias Rawet, statssekreterare Ulf Perbo och Olle Wästberg. Övriga, ej i bild.

År 2000 ägde Bonnier ca 30 procent av den svenska mediemarknaden. Idag troligen ännu mer.

Där ingår bl.a. dagstidningarna Expressen, Sydsvenskan, Göteborgs-Tidningen, Dagens Nyheter, Trelleborgs Allehanda, City Lund, City Kristianstad, Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet och magasinen Aktiv Träning, Gör det själv, I Form, Illustrerad Vetenskap, Allt om Historia, PC Tidningen och Digital foto samt en hel rad andra tidningar.

De äger helt eller delar av TV 4, Svensk Filmindustri, Wigelius TV bokförlag och bokförlagen Albert Bonniers Förlag, Wahlström & Widstrand, Kartago Förlag, 2244, Bonnier Audio, Bonnier Carlsen, Bonnier Fakta, Bonnier pocket, Bonnier Utbildning, Forum Bokförlag, Bokförlaget Max Ström, Mix Förlag, Månpocket, Rebus och Bokförlaget Semic.

Bonnier lobbar (i likhet med Murdoch) för sina politiska favoriter och hjälper dem att få framträda mer i TV och i andra sammanhang.
Bonniers porträtterar sina favoriter på ett utstuderat positivt sätt, ger dem utbildning och stöttar dem maximalt.

Samtidigt motarbetar Bonnier politiker de inte gillar.
Bonnier gillar alltid politiker som försvarar mångkultur och massinvandring och motarbetar alltid politiker som värnar om det svenska Sverige.

Det var inte så många år sedan som en Nordkoreansk delegation besökte Sverige för att lära sig lite om Sverige. Undrar just om de gjorde ett studiebesök på Dagens Nyheter eller lärde sig något om hur en privat familj har kunnat ha svensk opinionsbildning i ett järngrepp över 60 år, längre tid än familjen Kim styrt Nordkorea.

Läs mer om hur familjens Bonniers makt hotar den fria opinionsbildningen och därmed demokratin (Länk till källan).

Efterspel: Högmod går före fall ?
Bonnierimperiets aggressiva expansion kan straffa sig (AB).

//Elfyma+

Relaterat:
Det judiska inflytandet
Det utvalda folket i Sverige

PK-journalist kritiserar PK-journalisters dubbla måttstockar

Det är inte ofta journalister blir påhoppade av kollegor på vänsterkanten. Men nu har det hänt.

Det är frilansjournalisten Tobias Drejby som sågar sina kollegor jäms med fotknölarna på avsomnade Newsmill, under rubriken ”SD-kritiska journalister sätter själva inte foten i förorten”.

Hur många av de journalister som skriker högst mot Sverigedemokraterna umgås själva med inflyttade människor från andra länder?, skriver Drejby som de senaste 5 åren bott i Stockholmsförorten Vårberg.

Det jag retar mig på när jag läser uppsjön av artiklar som reagerar på de senaste händelserna inom sverigedemokraterna är – känslan av att hyckleri.

Dubbelmoralen kan vara ganska övertydlig. Det är alltid politiskt korrekt att hyvla ned SD.

Samtidigt är det precis lika politiskt korrekt att bo i en fint renoverad tvåa centralt i Stockholm. Vi lever i kappvändarnas tid.

Det är naturligtvis tacksamt och lätt att hoppa på dårar som roar sig med att gå runt på stan, ropa ”babbe” och spela in filmklipp där de beväpnar sig med järnrör. Man behöver inte vara aspirant på Nobels fredspris för att anse att det är fel att agera så.

Och är det i ärlighetens namn inte läge att för den delen också syna ”drevet”, alla kappvändare som i den politiska korrekthetens namn vrålar ut sitt förakt i kör så fort SD nämns men som själv aldrig skulle nedlåta sig till att sätta sin fot i en ”förort”. Jag kan undra hur många av de journalister som skriker högst mot SD som själva umgås med inflyttade människor från andra länder?

Det är kanske en lättnad för många att SD finns så att det finns en plats att lämpa över det egna dåliga samvetet, det egna ansvaret och de egna värderingarna?

Det är lite som att gå och bikta dig. Tio Ave Maria och du är förlåten (skäll lite på SD och dina eget förhållningssätt är glömt).

Jag tänker att många som indignerat stämmer in i klagokören mot SD nog aldrig någonsin bott i ”förorten”? Eller varit där? Eller ens skulle vilja åka dit? Hur många av de som skriker högst har själv engagerat sig för att skaffa jobb eller bostäder åt nyanlända? Att lära dem svenska? Eller att ens lära känna någon av dem?

Det är nämligen i maktens korridorer de värsta kappvändarna gömmer sig, politiker som ger blanka fan i om SD befinner sig innanför eller utanför riksdagens väggar, så länge de går bra att profitera på att säga och tycka rätt saker om dem.

Kalla det politikerförakt, men jag är ganska säker på att det för de flesta politiker är den egna plånboken som styr och inget annat, oavsett fina uttalanden kring integration eller människovärde, skriver Tobias Drejby. (Inlägget i sin helhet)

Kommentar:
Modigt av en frilansjournalist utan fast anställning att kritisera dubbelmoralen och självgodheten inom journalistskrået.
Det förtjänar respekt. Börjar vi se sprickor i PK-muren nu ?

//Elfyma+

Rätt så kul att bloggen nämns i diskussioner på andra bloggar.

vad beträffar Varjagers
blogg -en blogg för galningar eller hur!

”Public Service ska vara oberoende -inte objektiv” säger Louise Epstein

Blir Sverige mera demokratiskt om alla journalister avslöjar sina politiska åsikter ?

Nyligen skrev författaren Ann-Charlotte Altstadt en recension / debattartikel där hon menade att politiska kommentatorer inte hör hemma i public service eftersom de inte är objektiva.
Dessutom ansåg hon att svenska journalister skall deklarera vilka åsikter de har på nätet.
De politiska journalisterna bestämmer spelreglerna, agerar domare och hejaklack. De bor i Stockholms innerstad och har en tydlig ”borgerlig” agenda (Lyssna på Nordgren &Epstein 9 okt på SR-P1).

Programledaren Louise Epstein, som själv bor i burgna helvita Djursholm, poängterar med eftertryck att Sveriges Radios uppgift är att vara oberoende - inte att vara objektiv.

SVT:s politiske journalist, Margit Silberstein, tycks ha samma inställning till sitt uppdrag som trosfränden Louise Epstein. (Silberstein bor i Stockholms innerstad).
När Silberstein kommenterade invandringspolitiken under partiledardebatten den 7okt, sa hon att:

”De andra partierna (till skillnad mot SD) ställde upp för en human och medmänsklig flyktingpolitik”. (SVT , tid 0410)

Vad är detta om inte ett värdeladdat politiskt ställningstagande ?
(”Human” och ”medmänsklig” är bara olika ord för samma sak)

Med en annan politisk agenda kunde hon ha sagt:
”bara Sverigedemokraterna kritiserade den oansvariga invandringspolitiken”
eller
”bara Sverigedemokraterna ville begränsa invandringen för att frigöra resurser för nödvändiga välfärdssatsningar”.

Fakta om journalisters partisympatier.
Särskilt Public Service har problem med den bristande åsiktsmässiga mångfalden.
Hela 80 procent av de anställda journalisterna väljer något av de röd-gröna partierna visar en undersökning utförd av JMG.
Mer än hälften av journalisterna vid Sveriges Radio och Sveriges Television sympatiserar med Miljöpartiet.
”Vänsteryttern” Ann-Charlotte Altstadt har därför ingen anledning att klaga.
SD som stöds av 1 promille (om ens det) av journalistkåren har däremot skäl att vara missnöjda.

Citat från SR-handboken:
”Det är varje medarbetares ansvar att meddela ansvarig chef om hon eller han har ett politiskt engagemang som kan komma i konflikt med redaktionens opartiska rapportering – arbetsuppgifterna kan då komma att ändras.”
Fråga till ansvariga på Sveriges Radio: Vad gör Ni för att avpolitisera nyhetsförmedlingen ?

Slutsats: Det blir många tomma stolar på nyhetsredaktionerna om de politiska journalisterna avpolleteras och tvingas skaffa sig ett hederligt arbete.
Det kan dock gynna demokrati och verklig yttrandefrihet.

//Elfyma+

Relaterat:
Täppas stöder mordhot mot Lars Wilks ?
Täppas gör bort sig igen i Ring P1
Partiledarutfrågaren Stina Wollter förnekar kopplingar till extremvänstern

Newsmill stoppar obekväm debatt

Nedläggningshotade Newsmill stänger kommentarsfälten.
– Våra öppna kommentarsfält har paradoxalt nog lett till att den fria  debatten blivit mindre fri.
Den som inte har resurser att ta hand om  kommentarsfält bör heller inte hålla dem öppna, säger Sakine Madon och Patrik Kronqvist på den Bonnier-ägda debattsajten.

De anser att det inte längre är moraliskt försvarbart att hålla debatten öppen.

Debattsajten är nedläggningshotad. Nyligen slutade grundaren PM Nilsson och Newsmill går upp i (Bonnierägda) Veckans Affärer.

Newsmill har tappat folk efterhand och har uppvisat för dålig lönsamhet. Sajten tappade en miljon kronor i fjol, skriver Resumé.

Newsmill är ännu ett exempel på att yttrandefriheten bara gäller politiskt korrekta åsikter.
Varför startade Bonnier en ”debattsajt” som inte tillåter debatt ?
Det blir allt lägre tak i Sverige. Är det bara Affärsvärlden och Ny teknik som tillåter fri debatt ?  (Tidningarna ägs av en finsk mediekoncern).

//Elfyma+

Propaganda- och åsiktsjournalistik ersätter nyhetsförmedling

Det finns ett stort problem inom svensk press – ett problem som förvärras för vart år – och det är att den raka nyhetsförmedlingen ersätts av propaganda- och åsiktsjournalistik, skriver Anders Björnsson på Newsmill.

Allmänreportrar och utrikeskorrespondenter byts ut mot krönikörer och kolumnister och det är numera svårt att skilja ledarsidorna från tidningarnas övriga sidor.

Opinionsbildning pågår över allt – men de fristående rösterna blir allt färre, de egna fast anställda eller kontrakterade har skaffat monopol på vad som tidigare var idédebatt.

Detta har skapat en väldig tyckarmarknad, men för att få plats på den får man inte ha några galna eller särskilt avvikande åsikter. Alla måste tycka någorlunda lika.

Och debattsidorna är direktkanaler för utspel av statsråd och andra så kallade makthavare, inte för resonerande texter och motbilder till maktens.

Gränsen mellan ett fackreportage och ett fakereportage är i praktiken utplånad.
Tidningarna har blivit propagandaorgan, väldiga ideologiska maktapparater.

Det är därför det i ett land som Sverige inte behövs något informationsministerium (även om statsministern och hans medarbetare i regeringskansliet nog har anställt ett växande antal oförblommerade åsiktsmanipulatörer, ibland med rang av statssekreterare).

I stället för att granska makten har mediernas primära uppgift blivit att uppfostra det gemena folket

Nedrustningen av pressens redaktioner gör tidningarna allt mindre intressanta och alltmer ytliga. Den kvalificerade publicistiken finns numera på nätet, skriver Anders Björnsson. (Hela inlägget).

Kommentar:
Det är nog många som håller med Anders Björnsson.
En läsare tipsade om Frihetsportalen som fler borde läsa.

// Elfyma+